Twilight  News

Alla inlägg den 5 juli 2010

Av Sofie - 5 juli 2010 12:00

Här kommer tredje kapitlet från min fanfic "Roses". Inte läst de tidigare delarna? Leta då upp kategorin FanFiction i vänsterkolumnen så kommer ni till de första kapitlen. Det här kapitlet är lite annolunda än de andra men jag hoppas ni gillar det!


Kapitel 3.

”Jane, kom hit.” Det var Aro som kallade på mig. Jag slöt genast upp vid hans sida.

”Vad är det herre?” frågade jag underdånigt.  Det var ett spel vi spelade. Egentligen älskade han mig. Inte Sulpicia. Men han kunde inte lämna henne. Då skulle hans ledarskap gå förlorat. Men mig gjorde det inget, bara att jag fick vara nära honom betydde allt.

”Du ska åka till New York Jane!” sa han glatt.

”Vad menar Ni herre?” frågade jag

”Hur vågar du?” frågade Caius argt. Jag hörde en fnysning och vände mig om. Självklart var det Demetri, alltid redo att håna mig. Dessutom hade Volturi förbjudit mig att använda min gåva mot honom. Och Volturi löd man om man ville förbli i livet. Jag undrade var Marcus höll hus. Förmodligen satt han i sitt rum och sörjde sin dumma fru.

”Såså Caius lugn.” sa Aro glatt ”Du ska åka dit och skaffa… Mat.”

”Mat?” upprepade jag frågande. Caius fick ett rasande uttryck i ansiktet.

 Jag var alltid så osäker i Caius närvaro, sa man eller gjorde man fel sak blev man omedelbart bestraffad.

”Mat, okej. Förlåt mig för min tvekan Herrar, men det har aldrig varit min uppgift förut."

”Det är ingen fara Jane. Det var Caius idé och det är hans beslut. Vi måste ta amerikaner också, det är ett bra sätt att undvika misstankar.” sa Aro halvsjungande och drömmande.

”Vill du att jag ska leta upp folk som ingen saknar i USA?” frågade jag ondskefullt. Att göra det kunde bli kul. Att använda min gåva var alltid roligt. Det fick jag lov att göra på mat.

”Precis så Jane.” svarade Caius bistert.

”Det skulle vara en ära Herre.” svarade jag honom vördnadsfullt.

 ”Vill du att jag ska gå själv eller ska jag ta med mig någon?” frågade jag Caius.

”Du måste ta med dig Demetri flicka.” sa Caius hånfullt. Jag hade ingen aning om varför just Demetri var tvungen att följa med, men det var som sagt bäst att inte säga emot Caius.

 ”Naturligtvis herre, naturligtvis.” mumlade jag underdånigt. Jag hatade när han kallade mig flicka. Visst, kroppsligt var jag 15 år men till sinnet var jag flera hundra år.

”Ska jag ta med mig någon mer herre?” frågade jag lågt. Bättre att bli hånad av Caius nu, än bli straffad av honom senare för slarv var hur jag resonerade.

”Nej det behövs inte.” halvsjöng Aro.

 ”Seså, gå nu. Ni får åka reguljärt till New York.” sa Caius elakt.  

 Jag svepte högdraget förbi Demetri som stod vid dörren. Jag ignorerade hans försök att säga något till mig och gick mot tunneln ut från Volterra.

 ”Han vet hur han kan hitta mig.” tänkte jag elakt. Demetri han ifatt mig efter en stund.

”Jane, jag har identitetshandlingarna här, vi är redo att åka.” sa han i ett uttryckslöst tonfall.

”Visst.” sa jag kort. Vi gick igenom tunneln och tog oss till flygplatsen.  Vi köpte flygbiljetter till New York och satte oss för att vänta.  Som tur var hade både Demetri och jag stillat vår törst föregående natt.  Vi satte oss på en bänk med varsin mugg kaffe i handen. Givetvis drack vi inget men att verka mänsklig är en av de viktigaste sakerna som finns om man lever i vår värld. Jag tänkte på den kommande flygresan och darrade av rädsla. Demetri uppfattade det givetvis och fnös ljudligt. Han förstod inte min rädsla. Rädslan att svika Volturi, svika Aro, genom att ge vika för min törst som alltid var stark bland människor oavsett hur mycket blod jag druckit innan. Flygrädsla är ett vanligt fenomen även för människor.


Men de var naturligtvis inte rädda av samma anledning jag var det.


Flygresan till New York gick smärtfritt, det var nästan bara jag och Demetri som reste i första klass. Vi fortsatte från New York till Alaska i privatplanet som befann sig i New York. Jag suckade lättat när vi nådde marken. Det var något med att flyga som fick mig att känna mig så maktlös. Demetri märkte det förstås och fnös hånfullt. Plötsligt ringde min mobil. Det var Caius nummer. Jag grimaserade men svarade givetvis.

”Det är Jane Herre.”

”Du och Demetri ska inte hämta mat. Ni ska till Alaska, så fort som möjligt.”

”Vad ska vi göra där?” frågade jag snabbt.

”Hämta Eleazar, till vilket pris som helst. Ta privatplanet, det står där det brukar stå. Snabbt.” Och med det lade han på luren. Demetri hade givetvis uppfattat allt och vi tog oss snabbt till hangaren där privatplanet stod och det lyfte snart.


”Var är Eleazar?” frågade jag.

”Han är i sitt hus och Carmen är också där. De är i samma rum.” svarade Demetri.

”Meddela mig om de flyttar på sig.”


Efter en kort flygtur var vi framme. Vi stal en bil och körde mot Eleazar och Carmens hus. Efter en stund var det inom synhåll. Vi satt kvar i bilen och planerade lite. Jag skulle vara den aktiva, han skulle bara stå och se hotfull ut och prata litegrann. Vi sprang fram till huset.

”På tre.” viskade jag. ”Ett, två, tre!”

Jag krossade vardagsrumsfönstret och hoppade smidigt in i vardagsrummet där Eleazar och Carmen satt framför en tv.

 ”Aro behöver dig för ett jobb.” sa jag till en skräckslagen Eleazar.

 ”Aldrig, när jag lämnade Volterra, lämnade jag er för gott.” Eleazar försökte sig på lite patetiskt motstånd. Jag hånskrattade och riktade min gåva mot Carmen. Hon föll ihop på golvet under plågofyllda skrik.

”Sluta, sluta!” skrek Eleazar desperat. ”Vad vill ni att jag ska göra? Jag gör vad som helst.” fortsatte han skrika.

”Du behöver följa med oss Eleazar.” sa Demetri hotfullt. Jag fortsatte rikta min gåva mot Carmen. ”Hur ska det här bli Eleazar? Ska du följa med godvilligt eller ska jag behöva tortera Carmen till döds först?” frågade jag ondskefullt.

”Jag följer med.” sa han med ögonen fyllda av smärta. ”Sluta bara göra Carmen illa.”


Plötsligt hörde jag något komma emot oss i en oerhörd fart. Det kunde bara betyda en sak. Andra vampyrer. Jag såg på Demetri att han också hört dem och jag fokuserade bort min gåva mot Carmen. ”Stanna där ni är!” väste jag hotfullt åt Eleazar och hans kära hustru, och efter det jag nyss gjort mot Carmen vågade de inte göra annat.

Plötsligt sparkades ytterdörren in och sju vampyrer stod i samma rum som mig. Cullens, tänkte jag. Självklart hade den där lilla… saken sett oss komma. Men jag undrade varför de dröjt så. Hon borde sett oss innan vi ens lämnade Italien. Jag började skratta när jag såg att skölden inte var med. Detta skulle bli en enkel match. Jag skulle precis rikta min gåva mot blondinen som jag mot min vilja måste erkänna var snyggare än mig, mycket snyggare än mig, när hon hånlog mot mig. Och plötsligt kände jag en smärta som var så stark att jag inte ens kunde skrika. En smärta som kändes värre än förvandlingen till vampyr. Jag såg in i blondinens ögon och det var förakt och hån jag såg där. Och skadeglädje. Plötsligt förstod jag att det var min egen gåva som användes mot mig. Och att det var blondinen, Rosalie, som använde den.

Jag föll ihop. Hon måste ha satt in min gåva på högsta effekt, smärtan var olidlig. Jag kände hur jag sakta började tyna bort. Jag tänkte på Aro. Vår kärlek. Då upphörde smärtan, lika plötsligt som den kommit.



Kommentera gärna, det betyder jättemycket för mig!


Puss!

//Marielle=)

ANNONS

Presentation

Omröstning

vilken är den bästa filmen i Twilight sagan?
 Twilight
 New Moon
 Eclipse
 kan inte välja, alla är lika bra :)

Fråga mig

94 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31
<<< Juli 2010 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Tidigare år

Följ bloggen

Följ Twilight  News med Blogkeen
Följ Twilight  News med Bloglovin'

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

esafe

ESafe.se

Gratis Bio

Gratisbio.se

Webfaktura

Öresbud


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se