Hej!

Jag kom på att jag i början på min "bloggtid" här lovade er ett utvärderingsinlägg efter några dagar. Nu har det gått ett bra tag men här kommer det i alla fall!

Hur tycker ni att jag har skött mig?

Personligen är jag ganska nöjd över min insats, "Roses" har varit väldigt uppskattad och ja, det har gått bra helt enkelt. Det enda jag har dåligt samvete över är hur lite jag bloggar :( Hänt mycket i mitt privatliv det senaste :( Har blivit ett inlägg om dagen nu när Bellz är på semester och jag hoppas att ni inte slutar läsa pga den dåliga uppdateringen. Bellz är nog hemma igen snart och då tar den fart igen, det vet ni <3

//Marielle=)

En grej som jag tyckte var dålig med Eclipse var hur de klippte bort Rosalies vän Vera ur handlingen. Hon blev ju bara nämnd, men det var ju en tysk tjej, Sabrina Frank, som vann rollen som henne i en tävling.

Stackars henne, trist att bli bortklippt så =(

Bildkälla - En bild på Sabrina när hon anlände till Vancouver för att spela in Eclipse.

//Marielle=)

Godmorgon på er allihop, nu är det äntligen fredag, tjoho! Fast iofs så är det ju lov så det är ju ingen vidare skillnad egentligen. Förutom för de som sommarjobbar då kanske=) Jag börjar inte förren om några veckor så jag missar den där värmeböljan som brukar komma slutet på juli/början på augusti^^

Iaf, det har kommit ut en trailer till en film som heter "Vampires Suck". Det är en parodi på mestadels Twilight men även Alice i Underlandet såvitt jag kunde se. Den kommer på bio i USA den 18 augusti och den verkar vara skitrolig! Skrattade hela trailern igenom verkligen! Se den!

Den kommer väl inte på bio här i Sverige antar jag, vilket är synd men vi får hoppas på att den kanske gör det!=) Annars får vi väl vänta på DVDn^^

//Marielle=)

UPDATE: Pm tipsade mig om att på SFs hemsida så står det att den faktiskt kommer på bio här. Premiären är den 18 augusti och gissa vem som kommer sitta bänkad med massa popcorn om inte jag!=D

Har fått flera frågor om när nästa kapitel av Roses kommer, jag ber om ursäkt för att jag inte svarat på det tidigare. Det försvann helt ur mitt huvud, förlåt för det.

För att komma till svaret så vet jag inte riktigt. Jag har två till kapitel i princip klara men jag kommer ingen vart på kapitel sex just nu. Jag skulle kunna publicera de två nästa kapitlen inom fem minuter men det är inte så jag vill ha det riktigt. Isåfall skulle jag känna press att publicera nästa kapitel så fort som möjligt, och det är lite jobbigt eftersom det inte är färdigskrivet. Genom att vänta någon vecka mellan kapitlen så får ni bygga upp lite förväntan och jag får mer tid att skriva en fortsättning. Så det slipper bli upp till en månad mellan kapitlen sen. Men jag tror att nästa kapitel kommer upp till helgen.

Hoppas ni förstår vad jag menar och jag vill att ni ska veta att era kommentarer betyder så otroligt mycket för mig. Att ni vill ha nästa så fort, för att ni tycker om det jag skriver. Jag blir så himla, himla glad och ni anar inte hur mycket jag behöver det. Tack, tack tack till er alla där ute. Att ni läser och skriver så fina kommentarer om något jag jobbat så hårt med betyder som sagt MYCKET!

Kramar till er alla!

//Marielle (som började gråta av tacksamhet när hon skrev det här).

För bara ett par dagar sen så skrev David Slade, regissören till Eclipse, ett tackmeddelande till fansen som var väldigt fint och läsvärt. Det publicerades på The Twilight Sagas officiella fanpage på Facebook som heter just "The Twilight Saga".

When you put your heart and soul into something as intense as the duration of a film production, you become completely lost in it. You focus on doing your very best to get it right each day and you work on this for so long that you assume an ownership of it.

When shooting The Twilight Saga: Eclipse, I always felt an awareness of how many people this film would reach and as a result, knew that this film did not just belong to myself, the producers and the studio, but more so, to all of you, the fans of The Twilight Saga.  

At the end of the day, after all the hard work is done, all that's left is the film itself, and your overwhelmingly positive and supportive responses have made me feel like we must have done something right. As a filmmaker, this is a rare and strange feeling of connection with an audience of which I will never forget and I thank you all for it.  

DAVID SLADE
JULY 2010

//Marielle=)

Gulligaste videon på länge verkligen. Så himla fint, jag började gråta!

//Marielle=)

Här kommer tredje kapitlet från min fanfic "Roses". Inte läst de tidigare delarna? Leta då upp kategorin FanFiction i vänsterkolumnen så kommer ni till de första kapitlen. Det här kapitlet är lite annolunda än de andra men jag hoppas ni gillar det!

Kapitel 3.

”Jane, kom hit.” Det var Aro som kallade på mig. Jag slöt genast upp vid hans sida.

”Vad är det herre?” frågade jag underdånigt.  Det var ett spel vi spelade. Egentligen älskade han mig. Inte Sulpicia. Men han kunde inte lämna henne. Då skulle hans ledarskap gå förlorat. Men mig gjorde det inget, bara att jag fick vara nära honom betydde allt.

”Du ska åka till New York Jane!” sa han glatt.

”Vad menar Ni herre?” frågade jag

”Hur vågar du?” frågade Caius argt. Jag hörde en fnysning och vände mig om. Självklart var det Demetri, alltid redo att håna mig. Dessutom hade Volturi förbjudit mig att använda min gåva mot honom. Och Volturi löd man om man ville förbli i livet. Jag undrade var Marcus höll hus. Förmodligen satt han i sitt rum och sörjde sin dumma fru.

”Såså Caius lugn.” sa Aro glatt ”Du ska åka dit och skaffa… Mat.”

”Mat?” upprepade jag frågande. Caius fick ett rasande uttryck i ansiktet.

 Jag var alltid så osäker i Caius närvaro, sa man eller gjorde man fel sak blev man omedelbart bestraffad.

”Mat, okej. Förlåt mig för min tvekan Herrar, men det har aldrig varit min uppgift förut."

”Det är ingen fara Jane. Det var Caius idé och det är hans beslut. Vi måste ta amerikaner också, det är ett bra sätt att undvika misstankar.” sa Aro halvsjungande och drömmande.

”Vill du att jag ska leta upp folk som ingen saknar i USA?” frågade jag ondskefullt. Att göra det kunde bli kul. Att använda min gåva var alltid roligt. Det fick jag lov att göra på mat.

”Precis så Jane.” svarade Caius bistert.

”Det skulle vara en ära Herre.” svarade jag honom vördnadsfullt.

 ”Vill du att jag ska gå själv eller ska jag ta med mig någon?” frågade jag Caius.

”Du måste ta med dig Demetri flicka.” sa Caius hånfullt. Jag hade ingen aning om varför just Demetri var tvungen att följa med, men det var som sagt bäst att inte säga emot Caius.

 ”Naturligtvis herre, naturligtvis.” mumlade jag underdånigt. Jag hatade när han kallade mig flicka. Visst, kroppsligt var jag 15 år men till sinnet var jag flera hundra år.

”Ska jag ta med mig någon mer herre?” frågade jag lågt. Bättre att bli hånad av Caius nu, än bli straffad av honom senare för slarv var hur jag resonerade.

”Nej det behövs inte.” halvsjöng Aro.

 ”Seså, gå nu. Ni får åka reguljärt till New York.” sa Caius elakt.  

 Jag svepte högdraget förbi Demetri som stod vid dörren. Jag ignorerade hans försök att säga något till mig och gick mot tunneln ut från Volterra.

 ”Han vet hur han kan hitta mig.” tänkte jag elakt. Demetri han ifatt mig efter en stund.

”Jane, jag har identitetshandlingarna här, vi är redo att åka.” sa han i ett uttryckslöst tonfall.

”Visst.” sa jag kort. Vi gick igenom tunneln och tog oss till flygplatsen.  Vi köpte flygbiljetter till New York och satte oss för att vänta.  Som tur var hade både Demetri och jag stillat vår törst föregående natt.  Vi satte oss på en bänk med varsin mugg kaffe i handen. Givetvis drack vi inget men att verka mänsklig är en av de viktigaste sakerna som finns om man lever i vår värld. Jag tänkte på den kommande flygresan och darrade av rädsla. Demetri uppfattade det givetvis och fnös ljudligt. Han förstod inte min rädsla. Rädslan att svika Volturi, svika Aro, genom att ge vika för min törst som alltid var stark bland människor oavsett hur mycket blod jag druckit innan. Flygrädsla är ett vanligt fenomen även för människor.

Men de var naturligtvis inte rädda av samma anledning jag var det.

Flygresan till New York gick smärtfritt, det var nästan bara jag och Demetri som reste i första klass. Vi fortsatte från New York till Alaska i privatplanet som befann sig i New York. Jag suckade lättat när vi nådde marken. Det var något med att flyga som fick mig att känna mig så maktlös. Demetri märkte det förstås och fnös hånfullt. Plötsligt ringde min mobil. Det var Caius nummer. Jag grimaserade men svarade givetvis.

”Det är Jane Herre.”

”Du och Demetri ska inte hämta mat. Ni ska till Alaska, så fort som möjligt.”

”Vad ska vi göra där?” frågade jag snabbt.

”Hämta Eleazar, till vilket pris som helst. Ta privatplanet, det står där det brukar stå. Snabbt.” Och med det lade han på luren. Demetri hade givetvis uppfattat allt och vi tog oss snabbt till hangaren där privatplanet stod och det lyfte snart.

”Var är Eleazar?” frågade jag.

”Han är i sitt hus och Carmen är också där. De är i samma rum.” svarade Demetri.

”Meddela mig om de flyttar på sig.”

Efter en kort flygtur var vi framme. Vi stal en bil och körde mot Eleazar och Carmens hus. Efter en stund var det inom synhåll. Vi satt kvar i bilen och planerade lite. Jag skulle vara den aktiva, han skulle bara stå och se hotfull ut och prata litegrann. Vi sprang fram till huset.

”På tre.” viskade jag. ”Ett, två, tre!”

Jag krossade vardagsrumsfönstret och hoppade smidigt in i vardagsrummet där Eleazar och Carmen satt framför en tv.

 ”Aro behöver dig för ett jobb.” sa jag till en skräckslagen Eleazar.

 ”Aldrig, när jag lämnade Volterra, lämnade jag er för gott.” Eleazar försökte sig på lite patetiskt motstånd. Jag hånskrattade och riktade min gåva mot Carmen. Hon föll ihop på golvet under plågofyllda skrik.

”Sluta, sluta!” skrek Eleazar desperat. ”Vad vill ni att jag ska göra? Jag gör vad som helst.” fortsatte han skrika.

”Du behöver följa med oss Eleazar.” sa Demetri hotfullt. Jag fortsatte rikta min gåva mot Carmen. ”Hur ska det här bli Eleazar? Ska du följa med godvilligt eller ska jag behöva tortera Carmen till döds först?” frågade jag ondskefullt.

”Jag följer med.” sa han med ögonen fyllda av smärta. ”Sluta bara göra Carmen illa.”

Plötsligt hörde jag något komma emot oss i en oerhörd fart. Det kunde bara betyda en sak. Andra vampyrer. Jag såg på Demetri att han också hört dem och jag fokuserade bort min gåva mot Carmen. ”Stanna där ni är!” väste jag hotfullt åt Eleazar och hans kära hustru, och efter det jag nyss gjort mot Carmen vågade de inte göra annat.

Plötsligt sparkades ytterdörren in och sju vampyrer stod i samma rum som mig. Cullens, tänkte jag. Självklart hade den där lilla… saken sett oss komma. Men jag undrade varför de dröjt så. Hon borde sett oss innan vi ens lämnade Italien. Jag började skratta när jag såg att skölden inte var med. Detta skulle bli en enkel match. Jag skulle precis rikta min gåva mot blondinen som jag mot min vilja måste erkänna var snyggare än mig, mycket snyggare än mig, när hon hånlog mot mig. Och plötsligt kände jag en smärta som var så stark att jag inte ens kunde skrika. En smärta som kändes värre än förvandlingen till vampyr. Jag såg in i blondinens ögon och det var förakt och hån jag såg där. Och skadeglädje. Plötsligt förstod jag att det var min egen gåva som användes mot mig. Och att det var blondinen, Rosalie, som använde den.

Jag föll ihop. Hon måste ha satt in min gåva på högsta effekt, smärtan var olidlig. Jag kände hur jag sakta började tyna bort. Jag tänkte på Aro. Vår kärlek. Då upphörde smärtan, lika plötsligt som den kommit.

Kommentera gärna, det betyder jättemycket för mig!

Puss!

//Marielle=)

Fick en fråga av Elle om vad Robert Pattinsons film Water for Elephants, som kommer ut 2011, handlar om och eftersom jag tänkte att fler kanske var intresserade av det så tänkte jag att det blir ett trevligt blogginlägg ;D

Här kommer handlingen:

"När nyligen föräldralösa, kringdrivande Jacob Jankowski hoppar på ett passerande tåg så träder han in i en värld av galningar, dagdrivare och misslyckade individer, en andra-gradens cirkus som lämpar för överlevnad under den stora Depressionen. Den gör stopp varje dag i städer som aldrig tar slut.

Som en vetrinärsstudent som nästan fick sitt diplom så blir Jacob satt att sköta cirkusens djur. Det är där han träffar den vackra cirkusryttaren Marlena som är girft med August, den karismatiska med vridna djurtränaren. Han möter även Rosie, en elefant som verkar vara otränbar fram tills Jacob kommer på ett sätt att nå fram till henne.

Water for Elephants är belyst med en underbar känsla för tid och rum. Den berättar om en kärlekshistoria mellan två personer som övervinner otroliga odds i en värld där kärlek är en lyx som få har råd med."

Det var handlingen till Water for Elephants som jag översatt rätt fritt från IMDb:s hemsida=)

//Marielle=)