Twilight  News

Alla inlägg den 23 augusti 2010

Av Sofie - 23 augusti 2010 23:29

Hallå!


Eftersom kapitel 9 på Roses hittills är på 3600 ord så har jag beslutat mig att dela upp det på minst två delar. Mina andra kapitel har varit på c:a 1700 ord så det här är riktigt långt. Men här kommer första delen=)


Roses - Kap 9, Del 1


”Jag förstår vad du menar.” sa jag till Jane. Vår diskussion var inte avslutad. ”Jag har mycket mer än vad andra har.” medgav jag.

”Det var det jag ville att du skulle förstå.” sa Jane bittert.


”Du kan också få en familj.” sa Esme. ”Du, och Demetri givetvis, får gärna ansluta er till oss. För gott.” fortsatte hon varmt. Jane ryckte till. Hon hade inte tänkt i de banorna.

”Kanske.” sa hon tveksamt.


”Men det har sina regler att vara en Cullen.” sa Emmett.

”Inget människoblod.” sa Carlisle. ”Det är vi stenhårda med. Misstag accepteras givetvis, men vi har noll tolerans på medveten jakt.” sa han med ett tonfall som inte tålde motsägelser.

”Jag har levt på människoblod i 800 år Carlisle.” sa Demetri hätskt. ”Du har aldrig smakat såvitt jag förstått, du vet inte hur det är.”

”Det är sant att jag aldrig smakat det.” medgav Carlisle. ”Men Jasper har. Du vet ju hur han var med i krigen i Södern och det bloddrickandet var så okontrollerat. Han klarar av vår… Diet. Det kan du också göra.”


”Jag vill stanna.” sa Jane och överraskade oss. ”Ni erbjuder en familj. Det är mer än vad jag någonsin haft. Inget kan förmå mig att gå tillbaka och inget kan förmå mig att vara ensam. Inte om det inte är det enda alternativet.”


Det var så att jag nästan rös till. Visst, jag kan inte få gåshud längre, men strunt samma. Det Jane sa var vackert på något sätt. Hennes smärta var så påtaglig och jag led med henne.  Vem hade kunnat tro att Jane skulle vara sådan här? Inte jag i alla fall. Och med tanke på hur Edward kämpade för att inte börja skratta bredvid mig så inte han heller.


 ”Ni tar en stor risk om ni tar emot oss.” sa Demetri. ”Aro släpper oss inte bara sådär och det vet ni.”

”Men han kommer inte kunna hitta er.” sa Edward glatt.


”Ett liv ständigt på flykt lockar inte.” sa Jasper ogillande. ”Det kommer vara en kurragömmalek som varar för all evighet, och visst, vi kommer vinna den. Det ser Alice till. Och Rosalie i och för sig. Men vi vinner en strid också. Och det skulle Rosalie se till.”

”Vi kan inte förinta Volturi.” flämtade Esme.

”Jag gillar den idén.” sa Jane nöjt.


”Det är något med Felix som får mig att vilja slita honom i stycken.” sa Emmett fundersamt. ”Jag håller med Jasper.” sa han glatt och dunkade sin bror i ryggen. De flinade mot varandra.

”Men herregud, ni är ju dumma i huvudet. Du med Jane!” sa jag förtvivlat. ”Det är din tvillingbror du kommer slåss mot i så fall. Du och Demetri kan inte slåss emot de som ni levt ihop med i hundratals år!”


”Jag kan inte slåss emot min bror. Men de andra kunde jag inte bry mig mindre om.” sa Jane bistert.

”Du skulle gärna vilja döda mig också va?” frågade Demetri med ett snett leende.

”Om du hade varit på deras sida – Med glädje.” svarade hon glatt. Jag tryckte bort Bellas sköld från mig ett ögonblick.

Jag hoppas att hon ljuger Edward.” tänkte jag och släppte sedan på skölden igen Eftersom alla utom jag själv var under skölden hörde jag inte deras tankar. Men han skakade på huvudet.  Om jag ska vara ärlig är Jane riktigt konstig.


”Men hur tror du Alec vill göra Jane?” frågade jag.

”Om han tvingas välja mellan mig och… Aro väljer han mig. Men han måste få chansen.” sa hon dystert.


”Och en chans till det måste han få. Om vi möter Volturi i strid så dödar de Alec i samma sekund de förstår att Jane är med oss. Aro är sådan. Hellre döda än låta gå.” sa Carlisle.


”Varför möta dem i strid?” invände Alice. ”Vi kan ta dem hur lätt som helst i Volterra.”

”De måste få en ärlig chans Alice.” sa Carlisle.

”Varför då?” envisades hon.

”För att våra liv inte är värda mer än deras. De har gjort en otrolig insats i vår värld i tusentals år. De odödliga barnen, krigen i Södern.” sa han. ”Du såg deras uttåg Jasper. De räddade situationen där.” sa han med blicken fäst på Jasper.


”Och om vi lyckas döda dem vem ska göra deras jobb? Är det här ens en idé som går att genomföra?” sa Carlisle uppgivet.

”Jag blir gärna medlem av ett nytt garde.” sa Demetri. ”Ett ärligt garde.” 

”Samma här.” instämde Jane. ”Alec också.”


”Men vi kan inte… Vad är det ni säger?” frågade Carlisle med uppspärrade ögon.

”Enligt mig är Volturis era över, och Cullens ska precis börja. Med dig som ledare.” sa Demetri med ett snett leende.

”Men det går inte.” invände Carlisle. ”Jag vill fortsätta arbeta som läkare och hjälpa människor.”

”Men du behöver i och för dig inte bli nästa Aro. Edward kan axla den rollen. Du kan bli inkopplad som konsult när det behövs.” sa Demetri och blinkade.

”Jag!?!” frågade Edward chockat. ”Vad är det med dig egentligen, har du slagit i huvudet nyss eller något?” fortsatte han upprört.

”Du skulle faktiskt passa bäst Edward.” sa Jane tankfullt. ”Ingen kan ljuga för dig.”

”Rosalie passar ännu bättre!” invände han. ”Eftersom hon behärskar alla gåvor runt omkring henne så kan ingen någonsin överbemanna henne.”

”Det är faktiskt sant.” sa Jane.


”Ska ni kröna mig nu eller väntar vi tills Volturi har fallit?” frågade jag ironiskt. ”Varför ens ha en ledare? Kan vi inte bara vara en grupp som tar gemensamma beslut?”

”Det behövs en som har det sista ordet. Det behövs en frontfigur att frukta.” sa Demetri.

”Men jag vill inte bli fruktad.” sa jag upprört.

”Det behövs en frontfigur att respektera då. Om du föredrar det ordvalet.” sa Demetri lugnt. ”Och du skulle passa som det. Ingen skulle kunna sätta sig upp emot dig med din gåva. Och det faktum att du är vackrare än någon annan vampyr jag sett under mina år gör dig unik.”

 

”Min skönhet drev mig i fördärvet en gång. Jag tänker inte låta den förstöra allt en gång till.” sa jag iskallt.

”Du skulle vara skyddad.” invände Demetri. ”Och du vet att jag inte menade det så.”

”Måste vi diskutera det här nu?” frågade jag.

”Det måste vi nog faktiskt. Vi har ont om tid. Snart kommer Aro undra vart jag och Demetri är och då är det bäst om vi har en plan.” sa Jane.

”Jane har rätt.” medgav Carlisle.


”Okej, okej, vi kan göra upp en plan. Men kan vi vänta med ledardelen?” frågade jag nu lätt hysteriskt.


”Men är vi överrens om att vi vinner mot Volturi så tar vi deras plats?” frågade Demetri.

”Jag är med.” sa jag. ”Som ledare, om det är vad alla vill.” sa jag uppgivet. ”Men jag ser helst att vi väntar med det beslutet.”

”Jag är också med.” sa Edward.

”Jag med.” sa Alice.

”Jag med.” sa Jasper.

”Jag med.” sa Bella.

”Jag med.” sa Emmett.

”Jag med.” sa Carlisle.

”Jag med.” sa Esme.

”Jag med.” sa Jane och började skratta. Glatt. Inte visste jag att Jane kunde skratta ickehånfullt. Märkligt.


”Efter den här lilla upprepningen så är vi väl ganska klara.” bönade jag. ”Om det blir en strid är det en fördel om vi har åtminstone en av vargflockarna på vår sida och för att veta det behöver vi Jacob. Och Nessie behöver få reda på att hennes biologiska föräldrar har splittrats.”

”Okej, vi tar in dem.” sa Edward och log emot mig. Han reste sig från sin plats och förflyttade sig snabbt till dörren och öppnade den.


”Jake!” ropade han.  Han fick ett ylande tillbaka och han började skratta och stängde sedan dörren igen. Tråkigt nog så kom Edward och Jacob väldigt bra överrens.

”Han kommer hit alldeles snart.” sa Edward och nickade åt mig att komma. Jag reste mig från min plats och gick fram till honom.  Bella och Emmett följde efter.

”Du kan släppa skölden nu.” sa jag till Bella. Hon nickade och gjorde som jag bad. Allas tankar flödade över mig men jag ignorerade dem. Just nu kändes de inte viktiga. Jag hörde steg närma sig, dock bara ett par. Det måste betyda att Nessie sov.

Jacob öppnade dörren, och mycket riktigt, han bar Nessie i famnen och hon sov.

”Finns det någonstans jag kan lägga Nessie?” frågade han. Och ryckte sen till när han såg Demetri och Jane. Jag såg hur han började darra och tog snabbt Nessie ifrån honom eftersom jag stod närmast.

”Sluta!” väste jag hotfullt. ”De är med oss nu och gillar du inte det kan du dra.”

”Rosalie, snälla.” bad Edward och lade sin hand på min arm. Jacob började darra ännu mer. Esme knackade mig på ryggen och när jag vände mig om så tog hon Nessie ur mina armar.

Jag lägger henne.” tänkte hon mjukt och gick iväg.


”Du och Blondie?” viskade Jacob chockat. ”Bella då? Svek du henne bara sådär? Hur kan...”

”Jake, historien är lång och om du bara lugnar ner dig kan du få höra den.” sa Edward.

”Kom igen Jake, jag är inte oskyldig. Lugna ner dig och lyssna.” sa Bella vädjande. Och hon nådde fram. Jacob slutade skaka och vi gick allihop tillbaka till bordet där Esme väntade och vi satte oss ner. Jacob stirrade misstänksamt på Demetri och Jane under hela processen. Det var faktiskt lite roligt.

”Har Nessie sovit länge?” frågade Edward.

”Bara i någon timme. Jag fick väcka henne när jag bytte form men hon somnade direkt igen.” svarade Jacob. ”Nu vill jag gärna höra den där historien.” fortsatte han.


”Den långa eller den korta versionen?” frågade Edward och log snett.

”Den riktigt äckligt långa versionen. Jag vill förstå allt.” sa Jacob utan att le.


Allt kanske blir lite too much nu, but I like it:D Vill givetvis att ni som vanligt läser och sen skriver en konstruktiv kommentar. Och som vanligt så raderar jag de som attackerar mig personligen. Tack på förhand=)

Kramar!!

//Marielle=)



ANNONS

Presentation

Omröstning

vilken är den bästa filmen i Twilight sagan?
 Twilight
 New Moon
 Eclipse
 kan inte välja, alla är lika bra :)

Fråga mig

94 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Augusti 2010 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Tidigare år

Följ bloggen

Följ Twilight  News med Blogkeen
Följ Twilight  News med Bloglovin'

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

esafe

ESafe.se

Gratis Bio

Gratisbio.se

Webfaktura

Öresbud


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se