Här kommer del två av kapitel 9 upp. Det här kapitlet blir riktigt långt, så det kommer en del tre senare. Nåja, jag ska inte tjata, enjoy!

Kapitel 9 - Del 2

”Okej. Som du vet så levde Carlisle ensam i många år, sen så förändrade han mig 1918. Några år senare så hittade han Esme på bårhuset och förändrade henne också. Och som du vet så är ju dem ett par.” började Edward.

”Nähä.” fnös Jacob. ”Det hade jag verkligen ingen aning om.” Edward bara skakade på huvudet och fortsatte.

”Sen efter ytterligare några år så bodde vi utanför New York. Och en natt kom Carlisle hem med Rosalie.” Nu lyssnade Jacob mer intresserat, min historia hade han aldrig hört.

”Jag hade blivit misshandlad och våldtagen av min fästman och hans vänner dagen innan vårt bröllop. Carlisle hittade mig på gatan, han kände lukten av allt blod.”

”Trevlig fästman du hittade.” sa Jacob och gav mig tummen upp. Men innerst inne tyckte han synd om mig. Det skulle jag genast ändra på.

”Jag hämnades givetvis. Jag dödade dem, en efter en.  Jag sparade Royce, min fästman, till sist. Så han skulle veta att jag var efter honom.” Jag log för mig själv. ”När jag till sist dök upp så var han livrädd. Han hade låst in sig i sitt sovrum och hade två beväpnade vakter utanför. Jag dödade dem. Sen öppnade jag dörren. Rädslan jag såg i hans ögon är obeskrivbar. Jag hade på mig en bröllopsklänning och eftersom jag fortfarande var en nyfödd så var mina ögon röda. Eftersom jag inte ville dricka deras smutsiga blod var jag tvungen att vänta innan jag satte min plan i verket.”

”Jag har aldrig slutat förvånas över att du klarade det utan att faktiskt dricka blodet.” sa Carlisle förundrat. ”Jag har aldrig sett den sortens självkontroll förut, förutom hos Bella men hon fick en sådan lång tid att förbereda sig på.”

”Blod var det sista jag hade i tankarna när jag mördade dem. Jag ville ha hämnd. Jag behövde hämnd. Det överskuggade allt.” sa jag enkelt. För det var precis så enkelt.

”Okej, miss Hale, jag ber hemskt mycket om ursäkt för alla gånger jag förolämpat er. Jag hoppas innerligt på att jag inte ingjutit något slags hämndbehov i er.” sa Jacob och gjorde en halvdan bugning över bordet. Halvt på allvar, halvt på skämt. Jag började skratta. 

”Jag känner inget som helst hämndbehov för tillfället men passa dig noga.” sa jag och blinkade. De andra var förvånade. Inte så konstigt i och för sig. Det hörde inte till vanligheterna att jag skämtade med Jacob.

”Okej, om vi återgår till historien.” sa jag snabbt. ”Edward och jag avskydde varandra, från första stund. Han tyckte jag var ytlig och självisk och jag i min tur tyckte han var sur och otrevlig. Vi hade rätt om varandra kan man säga. Men i alla fall. Jag blev kär i Edward.” sa jag dramatiskt. Effekten blev som jag hoppats på. Jacob tappade hakan och inombords skrattade jag.

”Givetvis hörde han det i mina tankar, men han sa inget. Sen bör du väl veta att eftersom vår sinnesstämning är så stabil så förändrar starka känslor oss för alltid. Sex till exempel. Det knyter ett livslångt band.” sa jag rättframt.

”Ehm, jaha…” sa Jacob tveksamt. Sex var inte något han brukade diskutera med mig så han var lite generad.

”Edward blev kär i mig också. Och när han berättade det för mig när han och jag jagade tillsammans hade vi sex. Det knöt ett band mellan oss.”

”Men Emmett då?” frågade Jacob. ”Hur kom han in i bilden?”

”Edward fick ett anfall av ridderlighet och tyckte inte att han var bra nog åt mig.” sa jag och himlade med ögonen åt Edwards håll. ”Så han lämnade mig.” sa jag med en svagare röst. Det gjorde ont bara att tänka på det. ”Bara några dagar senare hittade jag Emmett när jag var ute och jagade. Han påminde väldigt mycket om min väninna Veras son Henry. Ja, hon var min väninna när jag var människa. Och jag var väldigt avundsjuk på hennes son, jag har alltid velat ha egna barn. Så när jag hittade Emmett kunde jag inte lämna honom. Jag var helt förstörd för att Edward försvunnit och jag behövde något att leva för igen.”

”Okeeej.” sa Jacob lite smått förvirrat.

”När Emmett var ungefär en månad gammal kom jag tillbaka.” sa Edward allvarligt. ”Men då var det givetvis försent.”

”När jag och Alice kom hit förstod vi efter ett tag vad som stod på.” sa Jasper. ”Eftersom vi höll oss rätt mycket för oss själva så hörde Edward aldrig det i våra tankar. Vi bestämde oss för att inte lägga oss i för när vi bestämde oss för att berätta såg vi Emmett ge sig av för att dö. Det fanns inget vi kunde göra förutom att låta det hela vara.”

”Jag var så upptagen med att själv vara olycklig så jag märkte aldrig något.” sa Edward.

”Så det här pågick hur länge?” frågade Jacob.

”Fram tills Bella flyttade till Forks.” sa Edward sorgset.

”Då måste det ha pågått i nästan 70 år.” frågade Jacob häpet. Edward nickade.

”Sen vet du ju vad som hände.” sa Edward.

”Du lämnade henne också.” sa Jacob lite självbelåtet. ”Du gjorde exakt samma misstag igen. Eller ja, från min sida sett var det inget misstag men det var ju ett för dig.”

”Och det tror du inte jag har tänkt på?” frågade Edward misstroget. ”Men jag ångrar det inte egentligen. Jag gjorde det för att Bella skulle vara säker. Hon dog nästan två gånger på grund av mig och min värld innan jag lämnade henne.”

”Sen höll hon på att dö några gånger till.” påpekade Jacob. Han hade aldrig riktigt släppt att Bella valt Edward över honom. Uppenbarligen.

”Ja.” sa Edward trött.

”Och du lämnade henne inte en gång till.” sa Jacob.

”Neej.” sa Edward, nu med en förbannad klang i rösten.

”Varför?” frågade Jacob i en ton han trodde var oskyldig. Den var anklagande. Väldigt anklagande.

”För att jag älskade henne ditt pucko! Jag älskar henne fortfarande. Jag älskar bara Rosalie mer, det är allt.”

”Såå. Lugna ner dig. Vad hände som hindrade dig och Bella, och Emmett och Blondie, att leva nästan-lyckliga?”

”Emmett.” sa Edward sa Edward och skrattade när han såg Emmetts min.

”Tack för den!” sa Emmett förargat. ”I och för sig är det sant men ändå.  Ja i alla fall. Saker var inte så bra mellan Rosalie och mig. Det enda hon tänkte på var sig själv. Nu vet jag ju att hon gjorde det för att inte tänka på Edward men då trodde jag att hon bara var självisk helt enkelt.” Jacob nickade.

”Sen när Bella kom till Forks och Edward började träffa henne blev jag fascinerad. Hon var den totala motsatsen till Rose. Utseende var inte viktigt för henne. Fascinationen fortsatte men strax innan bröllopet blev Edward förbannad på mig. Han hade misstolkat det hela och trodde jag var kär i Bella. Och han berättade om hur Rose aldrig varit min.” Emmett sänkte blicken. ”Sen när Bella var förändrad och kampen om Renesmee var över så berättade jag i min tur för henne när vi jagade tillsammans. Och ja, vi blev liksom hopfösta. Vi tröstade varandra och det växte till något större.”

”Och under tiden betedde jag mig väldigt illa.” sa Bella sakta. ”Jag kunde inte se på Edward. Jag undvek Renesmee för att hon påminde mig så otroligt mycket om honom.  Sen fick jag för mig att jag var viktigast av alla. Min sköld spelade en stor roll i vår vinst mot Volturi. Men jag drev det till ohyggliga höjder. Jag tränade mycket på min sköld, jag var tvungen att skydda Emmett. Även om vi inte var i samma rum. Det var svårt men jag blev bättre.”

”Herregud Bella.” sa Jacob och himlade med ögonen. ”Jag sa ju att du skulle välja mig.” Bella började skratta.

”Om jag inte hoppat ifrån den där klippan är det mycket möjligt att det blivit du och jag till slut.” log Bella. ”Det vet du. Men jag hade levt i en livslång skräck att du skulle präglas på någon.”

”Nåja, allt blev ju bra tillslut.” sa Jacob glatt.

”Det är en grej till.” sa jag. ”Jag har en gåva. När jag är runt andra vampyrer med gåvor så kan jag göra vad de gör.”

”Så just nu kan du alltså höra tankar, påverka känslor, se framtiden, skada folk, hitta folk plus att du har en mental sköld?” sa Jacob chockat.

”Ja, det var väl en trevlig sammanfattning av det hela.” sa jag och log ironiskt.

”Så det räcker inte med att hela min flock och Edward hör mina tankar utan du ska naturligtvis också göra det.” sa Jacob med en grimas.

”Det är inte allt.” sa jag och log. Bara lite hånfullt. ”Jag tar gåvorna en nivå högre.”

”En nivå högre?” upprepade Jacob och lät som en papegoja. En korkad papegoja.

”Alices gåva till exempel.” sa jag. ”Hon ser varken dig eller Nessie i sina versioner. Det gör jag.”

”Men hur går det till?” frågade Jacob häpet. ”Alice kan inte se oss för att hon inte varit oss. När var du en varulv eller en halvvampyr sist?”

”Det där är bara en teori Alice har, det vet du. Hur kommer det sig egentligen att hon kan se framtiden över huvud taget? Vi vet inte, ingen vet.”

”Okeej, var det allt då?” frågade Jacob.

”Nej.” sa jag och fick hejda en impuls att börja gapskratta. Jacobs min var oslagbar. ”Det är inte bara de övernaturliga gåvorna jag övertar. Edward t.ex Han är snabbare än resten av oss men förut när vi letade efter dig och Ness så kunde jag springa lika snabbt som honom. Min törst är obefintlig. Det har jag från Carlisle, och kanske även från Bella.”

”Varför hände det här nu? Brukar inte era vampyrgåvor märkas från det att ni skapas?” frågade Jacob.

”Jo, du har rätt.” medgav Carlisle. ”Jag har aldrig sett något sådant här under mina år.”

”Jag har inte heller sett något sådant här fall.” sa Jane. ”Jag tvivlar på att Aro, Marcus eller Caius sett något sådant här heller. Jag skulle förmodligen vetat. Du såg inget sådant här innan jag kom Demetri?” frågade Jane.

”Inget som ens liknade det här.” svarade Demetri.

Så, säger som vanligt: Läs och kommentera konstrukivt. Personliga angrepp och icke-konstruktiva kommentarer av typen "Det här suger!" publiceras inte eftersom de inte tillför något som helst av värde.

Kram!!

//Marielle=)