Twilight  News

Alla inlägg under oktober 2010

Av Sofie - 23 oktober 2010 23:28

Hejsan alla kära läsare!


Jag är dum, känner mig verkligen jätte dum. Nästan så att jag skulle vilja slå mig själv lite för att jag inte har skrivit här på så länge. Vågade knappt gå in här för jag trodde det skulle vänta en massa arga kommentarer men det gjorde det inte! Phew vilken tur att ni är så fina läsare :)


Som sagt tiden räcker inte till och speciellt inte nu, saknar att blogga här. Det var en livsstil men den går inte ihop om jag ska kunna satsa på skolan. Försöker ändå hålla mig lite uppdaterad om vad som händer i Twilight världen så kanske kan någon gång ibland, men inte ofta sticka in ett litet inlägg. Ska verkligen göra mitt bästa!


Den 16e oktober 2010 hölls den årliga The 2010 Scream Awards och Eclipse tog hem två priser och de var:


BEST FANTASY ACTRESS: Kristen Stewart, The Twilight Saga: Eclipse

BEST FANTASY MOVIE: The Twilight Saga: Eclipse

 

Om ni är sugna på att se galan kommer den visas på kanal 5 den 29 oktober kl. 00.10 Här kommer en bild på Nikki, Jackson och Kristen som var där för att ta emot priset för bästa fantasy filmen :)

Kram Sophie

 

Eclipse Nikki Jackson Kristen1 The Twilight Saga: Eclipse Wins Best Fantasy Movie At The 2010 Scream Awards eclipse

ANNONS
Av Sofie - 6 oktober 2010 19:10

Här kommer det elfte kapitlet av Roses, har skrivit lite på kapitel tolv, men inte kommit så långt. Vet dock ungefär hur det ska se ut=)


Ny läsare? Eller kanske missat något kapitel? Klicka er då in HÄR, för alla kapitel!


Läs och njuut!;)


Roses - Kap 11


Under tiden som Ava fixade min mobil så köpte jag ett kontantkort till den i en kiosk. Sedan gick jag och köpte två väskor, en lite större och en lite mindre handväska. Sedan gick jag till en klädesaffär och köpte lite vanliga baskläder. De skulle behövas, för att upprätthålla hela den mänskliga charaden.


Efter det hade min timme gått och jag gick till Starbucks där jag såg Ava sitta vid ett bord. Hon vinkade och jag satte mig bredvid henne.

”Tack så mycket för att du fixade det åt mig.” sa jag och log varmt. ”Du sparade en massa tid åt mig.”

”Det var inget.” sa hon och slog ut med armarna. ”Det var skönt att verkligen kunna hjälpa någon på riktigt, det är inte ofta man får möjlighet till det i den där jävla skitaffären.” sa hon bittert.

”Jag förstår det, man får väl inte den möjligheten så ofta.” sa jag och log obesvärat. Ava stirrade på mig. Och jag insåg mitt misstag. Hon hade inte sagt det där sista, hon hade tänkt det. Helvete.


”Hur kunde du… Hörde du vad jag tänkte?” frågade hon chockat. Fan, fan, fan, fan. Hur skulle jag hantera det här?

”Givetvis inte.” sa jag å obesvärat jag kunde. Men det lät krystat även i mina öron.

”Det gjorde du visst. Hur skulle du annars veta vad jag tänkte. Vad är du för något?” sa hon skarpt. Det här samtalet höll på att ta en väldigt obehaglig vändning.

”Du är så annorlunda.” viskade hon. ”Du har mörkt gyllene ögon, du är så oerhört vacker, du har blek hud.” Jag satt tyst. Jag hade begått ett oerhört stort misstag och om det här gick helt fel skulle jag bli ansvarig för hennes död.


”Blek…” sa hon tyst för dig själv. Hon sträckte sig fram och rörde vid min hand. Jag satt som paralyserad, jag kunde inte röra på mig eller säga något. ”Så kall.” sa hon med stora ögon. Men det bekräftade bara hennes tankar.


”Vampyr.” sa hon lågt och sökte min blick. Ava var oerhört skarpsinnig. På fem minuter hade hon listat ut vad jag var för något. Och det var en hemlighet hon skulle dö för om jag inte gjorde något. Min panikslagna blick hade redan bekräftat det hon sagt. Min reaktion hade gjort så att det inte fanns något sätt för mig att prata henne tillrätta. Hon hade tagit mig på sängen så att säga. Jag hade inte varit på min vakt.


”Du får inte veta.” sa jag panikslaget. ”Hur kunde du lista ut det så fort?” frågade jag mot min vilja.

”Jag har läst allt jag kommit över om er. Jag har alltid trott.” sa hon enkelt.


”Du får inte veta.” upprepade jag. ”Får fel personer reda på att du känner till oss så är du död. Förstår du det?” frågade jag och började resa mig upp.

”Du får inte gå!” sa hon panikslaget. ”Du har precis sagt att jag kan dö! Du får inte gå, snälla!” bönföll hon mig. Nu hade jag gjort henne livrädd. Jag satte mig ner igen och såg mig snabbt omkring. Caféet var i princip folktomt, ingen verkade ha lagt märke till vår ordväxling. Jag lyssnade snabbt på tankarna på de få runt omkring oss och det bekräftade att ingen lagt märke till oss.


”Vad vill du att jag ska göra Ava?” frågade jag uppgivet.

”Jag vet inte. Men du kan inte bara lämna mig här. Snälla!” vädjade hon.

”Men jag måste iväg. Snart.” sa jag ursäktande.

”Jag kan följa med dig! Mina föräldrar dog i en bilolycka för några månader sen och jag hade ingen annan familj. Jag är nyinflyttad här, ingen skulle sakna mig.” Jag tvekade. Lämnade jag henne kvar här dömde jag henne till en tillvaro där hon skulle se sig om över axeln i resten av sitt liv på grund av mig. Jag hörde i hennes tankar att jag verkligen skrämt henne ordentligt. Det var ingen tillvaro jag ville döma någon till. Men om jag lät henne följa med mig skulle jag då döma henne till en tillvaro som en av oss?


”Jag har ett privatplan.” avbröt hon mitt funderande. ”Jag ärvde det av mina föräldrar. VI kan åka vart du vill.” sa hon desperat. Det hon sa fick mig att tänka. Med ett privatplan kunde jag åka direkt till flygplatsen mitt i Brasiliens djungel där sydamerikanskorna befann sig. Jag skulle kunna lämna Calgary genast och inte riskera att min familj hittade mig. Jag hade bett Edward lämna mig ifred men det var inte säkert att han skulle lyssna.


Jag beslöt mig för att lämna ett litet meddelande till Alice.

”Har du en penna?” frågade jag Ava.

”Va?” frågade hon förvirrat. Men hon gav mig en hon hade i fickan på sin arbetsskjorta.


Alice, please keep this to yourself. I understand that Edward will find out but do not let the others do it, please. I need time to figure this situation out and I need to do that alone. I love you Alice, you are the best sister ever! Tell Edward I love him.

Love, Rose.


Jag såg in i Alices framtid. Hon skulle få en syn om lappen inom fem sekunder. Jag suckade nöjt och gav tillbaka pennan till Ava. Hon kollade konstigt på mig.

”Ska du skicka den där lappen till någon?”

”Det behövs inte. Mottagaren har redan sett den.” sa jag kryptiskt.

”Vad menar…” frågade Ava men jag avbröt henne.

”Det finns inte tid för frågor nu. Vi måste ge oss av, jag har bråttom.”

”Jag måste bara säga upp mig först.” sa Ava.

”Har du en bil här?” frågade jag.

”Ja, en röd Porsche, den står nära huvudentrén.”

”Jag möter dig där.” sa jag. Men hon tvekade. ”Jag lovar att jag inte ska sticka.” sa jag uppmuntrande.

”Okej vi möts vid bilen.” sa hon, men hon tvekade fortfarande.


Jag fortsatte le uppmuntrande mot henne och vi reste oss upp från våra stolar. Jag hörde hennes förtvivlade tankar om att jag säkert skulle sticka.

”Ava lyssna på mig. Jag lovar och svär att jag kommer vara vid din bil när du kommer dit. Jag lovar. Okej?” sa jag allvarligt. Ava nickade och log svagt. Hon trodde mig.


Jag gick före henne ut ur caféet och mot huvudentrén. Porschen stod där den skulle. Jag ställde mig vid passagerardörren och smekte lacken, den var underbar. Inte riktigt likadan som Alices men nästan, Avas var en cabriolet. Ava hade nog ärvt ”lite” pengar utöver det där planet. Jag hörde steg närma sig efter en stund och det var Ava som kom småspringandes. Hon log glatt när hon såg att jag hållit mitt löfte och faktiskt stannat. Hon sprang de sista metrarna fram till bilen.

”Så var ska vi?” frågade hon glatt.

”Till ditt flygplan.” log jag. Hon började gå runt mot förarsidan men jag tog försiktigt tag i hennes arm. ”Snälla kan inte jag få köra?” bad jag och log okynnigt. Hon skrattade och kastade nycklarna till mig. Jag log ännu bredare. Jag gick runt bilen och satte mig i förarsätet. Under tiden satte sig Ava bredvid mig.


Jag startade bilen och körde ut från parkeringen.

”Sväng vänster här och följ motorvägen ur stan. Jag säger till när du ska svänga av igen.” sa Ava lugnt. Jag följde hennes instruktion. Men hur kunde hon vara lugn?


”Hur kan du vara så lugn?” frågade jag förbluffat.

”Vad menar du?” frågade hon storögt.

”Du har precis kommit på att jag är en vampyr. Du har precis sagt upp dig från ditt jobb och har avslöjat att du inte har någon som skulle sakna dig. Du är det ideala offret.” sa jag och log ett hotfullt leende. Givetvis skulle jag inte skada henne på något sätt men jag vill testa henne lite. Det kanske var elakt, men det var nödvändigt.


”Jag ska inte neka till att jag är rädd. Det är något med dig som får mig att vilja fly, det är som en instinkt. Det är självklart för att du är en vampyr. Men mitt första intryck av dig var att du var trygg. Att du gick att lita på. Och min intuition slår inte fel. ”sa hon och såg mig rakt i ögonen.

”Du vet inte ens vad jag heter.” sa jag torrt.

”Nej men gud, det gör jag inte!” sa hon och skrattade mjukt. ”Det har jag inte ens tänkt på. Vad heter du?”

”Jag heter Rosalie Hale.” sa jag och log. Jag gillade verkligen Ava. Hon var så äkta. Och hon var den första människa jag närmat mig i det här livet.

”Det är vackert! Precis som dig, så det passar antar jag. Hur gammal är du?” frågade hon och såg nyfiket på mig.


”Jag är 18 år. Det har jag varit sen jag förändrades 1933.” sa jag och studerade Avas ansikte. Reaktionen var inte så stor. Hon höjde på ögonbrynen i någon sekund bara. Hennes tankar var inte heller så chockade. Hon räknade snarare ut hur gammal jag var.


”Du är nästan 100 år gammal…” sa hon långsamt. Och sen började tårarna rinna. ”Förlåt.” snyftade hon fram. Jag tog en hand ifrån ratten och lade den runt hennes axlar. Hon lutade sitt huvud på min axel. ”Jag trodde bara inte att det här någonsin skulle hända mig. Att något speciellt skulle hända mig.” fick hon fram. ”Jag är så… Vanlig. Det finns inget speciellt med mig. Jag gick ut high school med medelmåttiga betyg i våras. Sen dog mina föräldrar och jag hamnade här. Jag har aldrig haft en pojkvän. Aldrig haft någon riktig nära vän. Jag var den konstiga rika tjejen vart jag än gick. Ingen lät mig bara vara Ava.” snyftade hon. Det värkte i hjärtat på mig. Jag stöttade upp henne så jag kunde se henne i ögonen.


”Du är inte vanlig.” sa jag allvarligt. ”Du är smart och vacker. Du är speciell.”

”Tack.” viskade hon. ”Du är den första som någonsin sett det.”

”Det tror jag knappast.” sa jag glatt och log mot henne. Hon log svagt tillbaka. ”Du måste ha tusentals frågor.” fortsatte jag och såg forskande på henne.


”Lever… Lever du på människoblod?” frågade hon med en rädd underton i sin röst.

”Jag har aldrig druckit en droppe människoblod under hela min existens.” sa jag stolt.

”Då lever du alltså på djur?” frågade hon.

”Hur kan du veta det?” frågade jag förbluffat.

”Jag har läst ´En vampyrs bekännelse´.” sa Ava och log ett äkta leende.

”Jag med.” sa jag och log tillbaka. ”Anne Rice fick lite rätt, men ganska mycket fel.”


”Vad fick hon fel?” frågade hon men avbröt mig när jag tänkte svara. ”Kistorna. Det är dagtid och du har inte förvandlats till aska. Du sover alltså inte?”

”Alldeles riktigt. Du är väldigt snabbtänkt.” sa jag lite chockat. Ava var för smart för sitt eget bästa.


”Vad fick hon mer fel?” frågade Ava intresserat.

”Förvandlingen till vampyr går inte till så som hon beskriver det. Inte alls så.” sa jag och slutade le.

”Vad är det?” frågade Ava oroligt

”Va?” frågade jag förvirrat.

”När du sa det där såg du så konstig ut.” sa hon och bet sig i läppen.


”Det är för att jag mindes min egen förändring.” sa jag tungt. ”En förändring till vampyr sker genom att människan blir biten. En vampyr har gift och låter man giftet sprida sig så sker förvandlingen. Men den tar ungefär tre dagar och är oerhört smärtsam. Man brinner. Man glömmer vem man är. Det enda man vill är att dö.” sa jag långsamt och såg henne i ögonen. Ava kände sig rädd och väldigt liten. Äntligen en naturlig reaktion ifrån hennes sida.


”Jag hatar mig själv för att jag måste säga det här jag kommer att säga.” sa jag med smärta i rösten.

”Vadå?” frågade Ava skrämt.

”I och med att jag lät dig lista ut vad jag är så utsatte jag dig för en oerhörd fara. Du kommer ihåg det jag sa om att om fel personer får reda på att du vet så kommer du att dö?” frågade jag. Ava nickade, hon mindes det väldigt klart eftersom hon blivit så fruktansvärt rädd. ”Vampyrerna jag pratade om är de som sätter reglerna om vår värld. De kallas för Volturi. Det finns egentligen bara en regel. Att bevara hemligheten om vår existens. Jag bröt den regeln idag. Får de reda på att du känner till hemligheten dödar de dig. Volturi tolererar inga regelbrott.”

”Men om de aldrig får känna till min existens?” frågade hon panikslaget. Jag avskydde mig själv för att jag skrämde upp henne så, men det var nödvändigt att hon kände till vad hon gett sig in på.


”Vissa av oss har en slags övernaturlig gåva. Ledaren för Volturi får tillgång till allt man någonsin tänkt med bara en enda beröring. Att hålla något hemligt för honom är omöjligt.” sa jag bistert.

”Vad ska vi göra?” frågade Ava tyst och såg på mig med en rädd blick.


”Jag kan bara se en lösning. Och jag hatar mig själv för att jag inte kommer på någon annan.”

”Att jag blir en av er?” frågade hon och såg mig ögonen. Jag såg mod i hennes blick.


”Jag vill att du ska veta att det här inte är ett liv jag skulle ha valt till mig själv. När jag förändrades var jag döende och det fanns inget annat vampyren som hittade mig kunde göra, jag var för illa skadad. Jag vill inte att du ska dö på grund av mig men det här är ditt val.” sa jag svagt. ”Men jag kommer att kämpa för att du ska kunna förbli mänsklig.”

”Okej.” sa Ava förvirrat. ”Det här är mycket att ta in, jag vet inte riktigt vad jag vill eller vad det är meningen att jag ska vilja men det blir nog bra.” fortsatte hon matt.


”Du ska svänga av nästa avfart och sen följa skyltarna mot ´Ladex Flygfält´.” tillade hon och sen föll hennes huvud tillbaka mot min axel. Hon hade somnat. Eller kanske svimmat. Det sista alternativet var mest troligt eftersom inte hon vaknat när hennes huvud slog i min hårda axel. Det besked jag tvingats ge henne var inte roligt.


Jag var emot att Ava skulle bli en vampyr, mer än vad jag varit emot Bellas förändring. Bella hade i alla fall haft ett val. Hon hade kunnat förbli mänsklig och ändå kunnat leva. Om hon inte blivit gravid förstås. Men att de gift sig och så hade ju bara varit ett resultat av Bellas önskan att bli vampyr. Hon hade kunnat leva ett långt, lyckligt mänskligt liv och för det skulle jag alltid förakta henne. Hon hade kunnat överleva som människa. Det skulle inte Ava kunna som det såg ut nu. Och det var mitt fel.


Jag följde Avas vägbeskrivning och hon fortsatte sova mot min axel. Eller vara avsvimmad. Oavsett vilket skulle hon vakna när hon var redo. Jag hittade till flygfältet och jag suckade besviket när jag stängde av motorn på bilen. Den hade varit underbar att köra. Ava hade inte vaknat än så jag var tvungen att väcka henne. Det var långt till Brasilien och ju snabbare jag lämnade landet desto bättre.


”Ava?” sa jag prövande. Eftersom jag fortfarande hade armen runt hennes axlar så satte jag henne upp i sittande ställning. ”Vi är framme.” sa jag uppmuntrande.

”Okej, då ringer jag piloten.” sa hon och sträckte sig efter sin handväska. Jag var dock snabbare och hindrade henne.

”Det behövs inte.” sa jag och log. ”Jag flyger planet.”

”Kan du flyga?” frågade Ava förbryllat.

”När man har obegränsat med tid och aldrig sover så skaffar man sig en del kunskaper.” sa jag glatt. ”Jag är även utbildad advokat, bilmekaniker och datatekniker bland annat.”

”Coolt.” skrattade Ava. Vi gick ur bilen och jag låste den. Jag gav nyckeln till henne. Området vi var i var dystert. Det enda som fanns framför oss var vad som verkade vara ett flygfält. Det var inhägnat och jag och Ava började gå mot grinden. När vi kom fram gick Ava fram till vakten som satt i båset.

”Hej, jag heter Ava Montgomery och jag vill ha tillgång till mitt flygplan i hangar två.” sa hon kort till vakten.

”Din legitimation miss?” frågade vakten uttråkat. Ava plockade fram sin plånbok och gav vakten sitt körkort. Han granskade det och nickade kort. ”Jag behöver se pilotens flygcertifikat.” Då sköt jag undan Ava och ställde mig framför glasrutan.

”Inte är väl det nödvändigt sir?” sa jag och log förföriskt mot honom. Samtidigt fick jag fram ett kuvert med 2000$ ur min handväska. Ingen vidare imponerande summa men det var maxgränsen i bankomaterna här. Jag sköt in det till vakten. Han tittade i det och fick något fanatiskt i blicken.


”Du kan inte mena allvar?” frågade han storögt och stirrade lite längre ner än vad han borde.

”Jag är fullt allvarlig.” sa jag och fångade hans blick. Den var suddig och jag önskade att jag inte hörde hans tankar. De var inte särskilt vackra.

”Varsågod.” sa vakten grumligt och öppnade grinden. Jag log ett strålande leende emot honom. Inte för att han förtjänade det direkt men för att omständigheterna krävde det.


När vi var utom hörhåll från vakten så började jag prata med Ava. Jag hade lite frågor.

”Hur kommer det sig att vi inte behövde visa pass eller så?” frågade jag nyfiket.

”Den där vakten har blivit mutad förut, av mig. Jag vill kunna resa när jag känner för det, och med vakten med på noterna kan det går mycket enklare. Mina föräldrar lärde mig det.” sa hon bittert. ”De var inga vanliga föräldrar. De lärde mig inte cykla, de lärde mig skattefuska.” fortsatte hon lika bittert.


”Pengar har ofta en dålig inverkan på människor. Men du behöver inte bli sådan. Du kan lära från deras misstag.” sa jag tröstande, jag hörde hur hon oroade sig över att bli precis som dem.

”Jag hoppas du har rätt.” sa hon och log svagt.

”Titta på mig, jag har mer pengar än vad du någonsin kunnat drömma om. Men jag är en bra person.” sa jag uppmuntrande. ”Jag vill i alla fall tro det.” sa jag och skrattade till.

”Det är du.” sa Ava och såg mig i ögonen. ”Det vet jag. Min intuition, minns du väl?” sa hon och blinkade. Det fick mig att tänka till. Jag sökte inom mig efter Eleazars gåva och jag hittade den. Jag fokuserade den på Ava. Jag hade aldrig använt den förut så det var lite märkligt.


Men jag hittade något.


----------------------------------------------------------------------------------------------


Glöm inte att skriva en kommentar, er respons betyder väldigt mycket för mig!=D


Kramar!

//Marielle=)

ANNONS
Av Sofie - 1 oktober 2010 21:21

Rollerna i "The Denali Coven" är tillsatta!


Den vackra Maggie Grace som ska spela den förkrossade vampyren Irina från familjen Denali. Maggie har tidigare haft en roll i tv-serien "Lost". Casey LaBow och MyAnna Buring ska spela hennes systrar Kate (Casey) och Tanya (MyAnna). Casey har tidigare varit med i tv-serien "CSI NY" och MyAnna hade en roll i filmen "Doomsday". MyAnna är dessutom svensk, hur coolt är inte det?=D


Christian Camargo ska spela Eleazar och Mia Maestro ska spela hans partner Carmen. Christian är mest känd för sin roll i filmen "The Hurt Locker" och Mia har varit med i filmen "Poseidon".


 

Christian (Eleazar)


 

Mia (Carmen)


 

Casey (Kate)


 

MyAnna (Tanya)


 

Maggie (Irina)


Förresten ryktas det för fullt att rollen som Renesmee är på väg att tillsättas! I will keep you posted!


Kramar!

//Marielle=)

Presentation

Omröstning

vilken är den bästa filmen i Twilight sagan?
 Twilight
 New Moon
 Eclipse
 kan inte välja, alla är lika bra :)

Fråga mig

94 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2010 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Tidigare år

Följ bloggen

Följ Twilight  News med Blogkeen
Följ Twilight  News med Bloglovin'

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

esafe

ESafe.se

Gratis Bio

Gratisbio.se

Webfaktura

Öresbud


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se