Twilight  News

Inlägg publicerade under kategorin FanFiction

Av Sofie - 20 mars 2011 13:15

Jag hittade en fantastisk fanvideo över på TTS, superfint gjord och den handlar om Edward och Bella. Ni måste gå fram till 0.40 innan den riktiga videon börjar ;)
.
Den ha en annan handling än vad fanvideosarna brukar ha så här kommer en sammanfattning av handlingen:

Edward leaves Bella in New moon, but Bella never jumps, and no Jacob is there to help her. She ends up working as a stripper, after she gets suspended from high school.
Now back to Edward: Volturi finds out about Bella and goes to the Cullens with one request: kill or change Bella. So Edward ends up looking for Bella, and finds her...


Av Sofie - 6 oktober 2010 19:10

Här kommer det elfte kapitlet av Roses, har skrivit lite på kapitel tolv, men inte kommit så långt. Vet dock ungefär hur det ska se ut=)


Ny läsare? Eller kanske missat något kapitel? Klicka er då in HÄR, för alla kapitel!


Läs och njuut!;)


Roses - Kap 11


Under tiden som Ava fixade min mobil så köpte jag ett kontantkort till den i en kiosk. Sedan gick jag och köpte två väskor, en lite större och en lite mindre handväska. Sedan gick jag till en klädesaffär och köpte lite vanliga baskläder. De skulle behövas, för att upprätthålla hela den mänskliga charaden.


Efter det hade min timme gått och jag gick till Starbucks där jag såg Ava sitta vid ett bord. Hon vinkade och jag satte mig bredvid henne.

”Tack så mycket för att du fixade det åt mig.” sa jag och log varmt. ”Du sparade en massa tid åt mig.”

”Det var inget.” sa hon och slog ut med armarna. ”Det var skönt att verkligen kunna hjälpa någon på riktigt, det är inte ofta man får möjlighet till det i den där jävla skitaffären.” sa hon bittert.

”Jag förstår det, man får väl inte den möjligheten så ofta.” sa jag och log obesvärat. Ava stirrade på mig. Och jag insåg mitt misstag. Hon hade inte sagt det där sista, hon hade tänkt det. Helvete.


”Hur kunde du… Hörde du vad jag tänkte?” frågade hon chockat. Fan, fan, fan, fan. Hur skulle jag hantera det här?

”Givetvis inte.” sa jag å obesvärat jag kunde. Men det lät krystat även i mina öron.

”Det gjorde du visst. Hur skulle du annars veta vad jag tänkte. Vad är du för något?” sa hon skarpt. Det här samtalet höll på att ta en väldigt obehaglig vändning.

”Du är så annorlunda.” viskade hon. ”Du har mörkt gyllene ögon, du är så oerhört vacker, du har blek hud.” Jag satt tyst. Jag hade begått ett oerhört stort misstag och om det här gick helt fel skulle jag bli ansvarig för hennes död.


”Blek…” sa hon tyst för dig själv. Hon sträckte sig fram och rörde vid min hand. Jag satt som paralyserad, jag kunde inte röra på mig eller säga något. ”Så kall.” sa hon med stora ögon. Men det bekräftade bara hennes tankar.


”Vampyr.” sa hon lågt och sökte min blick. Ava var oerhört skarpsinnig. På fem minuter hade hon listat ut vad jag var för något. Och det var en hemlighet hon skulle dö för om jag inte gjorde något. Min panikslagna blick hade redan bekräftat det hon sagt. Min reaktion hade gjort så att det inte fanns något sätt för mig att prata henne tillrätta. Hon hade tagit mig på sängen så att säga. Jag hade inte varit på min vakt.


”Du får inte veta.” sa jag panikslaget. ”Hur kunde du lista ut det så fort?” frågade jag mot min vilja.

”Jag har läst allt jag kommit över om er. Jag har alltid trott.” sa hon enkelt.


”Du får inte veta.” upprepade jag. ”Får fel personer reda på att du känner till oss så är du död. Förstår du det?” frågade jag och började resa mig upp.

”Du får inte gå!” sa hon panikslaget. ”Du har precis sagt att jag kan dö! Du får inte gå, snälla!” bönföll hon mig. Nu hade jag gjort henne livrädd. Jag satte mig ner igen och såg mig snabbt omkring. Caféet var i princip folktomt, ingen verkade ha lagt märke till vår ordväxling. Jag lyssnade snabbt på tankarna på de få runt omkring oss och det bekräftade att ingen lagt märke till oss.


”Vad vill du att jag ska göra Ava?” frågade jag uppgivet.

”Jag vet inte. Men du kan inte bara lämna mig här. Snälla!” vädjade hon.

”Men jag måste iväg. Snart.” sa jag ursäktande.

”Jag kan följa med dig! Mina föräldrar dog i en bilolycka för några månader sen och jag hade ingen annan familj. Jag är nyinflyttad här, ingen skulle sakna mig.” Jag tvekade. Lämnade jag henne kvar här dömde jag henne till en tillvaro där hon skulle se sig om över axeln i resten av sitt liv på grund av mig. Jag hörde i hennes tankar att jag verkligen skrämt henne ordentligt. Det var ingen tillvaro jag ville döma någon till. Men om jag lät henne följa med mig skulle jag då döma henne till en tillvaro som en av oss?


”Jag har ett privatplan.” avbröt hon mitt funderande. ”Jag ärvde det av mina föräldrar. VI kan åka vart du vill.” sa hon desperat. Det hon sa fick mig att tänka. Med ett privatplan kunde jag åka direkt till flygplatsen mitt i Brasiliens djungel där sydamerikanskorna befann sig. Jag skulle kunna lämna Calgary genast och inte riskera att min familj hittade mig. Jag hade bett Edward lämna mig ifred men det var inte säkert att han skulle lyssna.


Jag beslöt mig för att lämna ett litet meddelande till Alice.

”Har du en penna?” frågade jag Ava.

”Va?” frågade hon förvirrat. Men hon gav mig en hon hade i fickan på sin arbetsskjorta.


Alice, please keep this to yourself. I understand that Edward will find out but do not let the others do it, please. I need time to figure this situation out and I need to do that alone. I love you Alice, you are the best sister ever! Tell Edward I love him.

Love, Rose.


Jag såg in i Alices framtid. Hon skulle få en syn om lappen inom fem sekunder. Jag suckade nöjt och gav tillbaka pennan till Ava. Hon kollade konstigt på mig.

”Ska du skicka den där lappen till någon?”

”Det behövs inte. Mottagaren har redan sett den.” sa jag kryptiskt.

”Vad menar…” frågade Ava men jag avbröt henne.

”Det finns inte tid för frågor nu. Vi måste ge oss av, jag har bråttom.”

”Jag måste bara säga upp mig först.” sa Ava.

”Har du en bil här?” frågade jag.

”Ja, en röd Porsche, den står nära huvudentrén.”

”Jag möter dig där.” sa jag. Men hon tvekade. ”Jag lovar att jag inte ska sticka.” sa jag uppmuntrande.

”Okej vi möts vid bilen.” sa hon, men hon tvekade fortfarande.


Jag fortsatte le uppmuntrande mot henne och vi reste oss upp från våra stolar. Jag hörde hennes förtvivlade tankar om att jag säkert skulle sticka.

”Ava lyssna på mig. Jag lovar och svär att jag kommer vara vid din bil när du kommer dit. Jag lovar. Okej?” sa jag allvarligt. Ava nickade och log svagt. Hon trodde mig.


Jag gick före henne ut ur caféet och mot huvudentrén. Porschen stod där den skulle. Jag ställde mig vid passagerardörren och smekte lacken, den var underbar. Inte riktigt likadan som Alices men nästan, Avas var en cabriolet. Ava hade nog ärvt ”lite” pengar utöver det där planet. Jag hörde steg närma sig efter en stund och det var Ava som kom småspringandes. Hon log glatt när hon såg att jag hållit mitt löfte och faktiskt stannat. Hon sprang de sista metrarna fram till bilen.

”Så var ska vi?” frågade hon glatt.

”Till ditt flygplan.” log jag. Hon började gå runt mot förarsidan men jag tog försiktigt tag i hennes arm. ”Snälla kan inte jag få köra?” bad jag och log okynnigt. Hon skrattade och kastade nycklarna till mig. Jag log ännu bredare. Jag gick runt bilen och satte mig i förarsätet. Under tiden satte sig Ava bredvid mig.


Jag startade bilen och körde ut från parkeringen.

”Sväng vänster här och följ motorvägen ur stan. Jag säger till när du ska svänga av igen.” sa Ava lugnt. Jag följde hennes instruktion. Men hur kunde hon vara lugn?


”Hur kan du vara så lugn?” frågade jag förbluffat.

”Vad menar du?” frågade hon storögt.

”Du har precis kommit på att jag är en vampyr. Du har precis sagt upp dig från ditt jobb och har avslöjat att du inte har någon som skulle sakna dig. Du är det ideala offret.” sa jag och log ett hotfullt leende. Givetvis skulle jag inte skada henne på något sätt men jag vill testa henne lite. Det kanske var elakt, men det var nödvändigt.


”Jag ska inte neka till att jag är rädd. Det är något med dig som får mig att vilja fly, det är som en instinkt. Det är självklart för att du är en vampyr. Men mitt första intryck av dig var att du var trygg. Att du gick att lita på. Och min intuition slår inte fel. ”sa hon och såg mig rakt i ögonen.

”Du vet inte ens vad jag heter.” sa jag torrt.

”Nej men gud, det gör jag inte!” sa hon och skrattade mjukt. ”Det har jag inte ens tänkt på. Vad heter du?”

”Jag heter Rosalie Hale.” sa jag och log. Jag gillade verkligen Ava. Hon var så äkta. Och hon var den första människa jag närmat mig i det här livet.

”Det är vackert! Precis som dig, så det passar antar jag. Hur gammal är du?” frågade hon och såg nyfiket på mig.


”Jag är 18 år. Det har jag varit sen jag förändrades 1933.” sa jag och studerade Avas ansikte. Reaktionen var inte så stor. Hon höjde på ögonbrynen i någon sekund bara. Hennes tankar var inte heller så chockade. Hon räknade snarare ut hur gammal jag var.


”Du är nästan 100 år gammal…” sa hon långsamt. Och sen började tårarna rinna. ”Förlåt.” snyftade hon fram. Jag tog en hand ifrån ratten och lade den runt hennes axlar. Hon lutade sitt huvud på min axel. ”Jag trodde bara inte att det här någonsin skulle hända mig. Att något speciellt skulle hända mig.” fick hon fram. ”Jag är så… Vanlig. Det finns inget speciellt med mig. Jag gick ut high school med medelmåttiga betyg i våras. Sen dog mina föräldrar och jag hamnade här. Jag har aldrig haft en pojkvän. Aldrig haft någon riktig nära vän. Jag var den konstiga rika tjejen vart jag än gick. Ingen lät mig bara vara Ava.” snyftade hon. Det värkte i hjärtat på mig. Jag stöttade upp henne så jag kunde se henne i ögonen.


”Du är inte vanlig.” sa jag allvarligt. ”Du är smart och vacker. Du är speciell.”

”Tack.” viskade hon. ”Du är den första som någonsin sett det.”

”Det tror jag knappast.” sa jag glatt och log mot henne. Hon log svagt tillbaka. ”Du måste ha tusentals frågor.” fortsatte jag och såg forskande på henne.


”Lever… Lever du på människoblod?” frågade hon med en rädd underton i sin röst.

”Jag har aldrig druckit en droppe människoblod under hela min existens.” sa jag stolt.

”Då lever du alltså på djur?” frågade hon.

”Hur kan du veta det?” frågade jag förbluffat.

”Jag har läst ´En vampyrs bekännelse´.” sa Ava och log ett äkta leende.

”Jag med.” sa jag och log tillbaka. ”Anne Rice fick lite rätt, men ganska mycket fel.”


”Vad fick hon fel?” frågade hon men avbröt mig när jag tänkte svara. ”Kistorna. Det är dagtid och du har inte förvandlats till aska. Du sover alltså inte?”

”Alldeles riktigt. Du är väldigt snabbtänkt.” sa jag lite chockat. Ava var för smart för sitt eget bästa.


”Vad fick hon mer fel?” frågade Ava intresserat.

”Förvandlingen till vampyr går inte till så som hon beskriver det. Inte alls så.” sa jag och slutade le.

”Vad är det?” frågade Ava oroligt

”Va?” frågade jag förvirrat.

”När du sa det där såg du så konstig ut.” sa hon och bet sig i läppen.


”Det är för att jag mindes min egen förändring.” sa jag tungt. ”En förändring till vampyr sker genom att människan blir biten. En vampyr har gift och låter man giftet sprida sig så sker förvandlingen. Men den tar ungefär tre dagar och är oerhört smärtsam. Man brinner. Man glömmer vem man är. Det enda man vill är att dö.” sa jag långsamt och såg henne i ögonen. Ava kände sig rädd och väldigt liten. Äntligen en naturlig reaktion ifrån hennes sida.


”Jag hatar mig själv för att jag måste säga det här jag kommer att säga.” sa jag med smärta i rösten.

”Vadå?” frågade Ava skrämt.

”I och med att jag lät dig lista ut vad jag är så utsatte jag dig för en oerhörd fara. Du kommer ihåg det jag sa om att om fel personer får reda på att du vet så kommer du att dö?” frågade jag. Ava nickade, hon mindes det väldigt klart eftersom hon blivit så fruktansvärt rädd. ”Vampyrerna jag pratade om är de som sätter reglerna om vår värld. De kallas för Volturi. Det finns egentligen bara en regel. Att bevara hemligheten om vår existens. Jag bröt den regeln idag. Får de reda på att du känner till hemligheten dödar de dig. Volturi tolererar inga regelbrott.”

”Men om de aldrig får känna till min existens?” frågade hon panikslaget. Jag avskydde mig själv för att jag skrämde upp henne så, men det var nödvändigt att hon kände till vad hon gett sig in på.


”Vissa av oss har en slags övernaturlig gåva. Ledaren för Volturi får tillgång till allt man någonsin tänkt med bara en enda beröring. Att hålla något hemligt för honom är omöjligt.” sa jag bistert.

”Vad ska vi göra?” frågade Ava tyst och såg på mig med en rädd blick.


”Jag kan bara se en lösning. Och jag hatar mig själv för att jag inte kommer på någon annan.”

”Att jag blir en av er?” frågade hon och såg mig ögonen. Jag såg mod i hennes blick.


”Jag vill att du ska veta att det här inte är ett liv jag skulle ha valt till mig själv. När jag förändrades var jag döende och det fanns inget annat vampyren som hittade mig kunde göra, jag var för illa skadad. Jag vill inte att du ska dö på grund av mig men det här är ditt val.” sa jag svagt. ”Men jag kommer att kämpa för att du ska kunna förbli mänsklig.”

”Okej.” sa Ava förvirrat. ”Det här är mycket att ta in, jag vet inte riktigt vad jag vill eller vad det är meningen att jag ska vilja men det blir nog bra.” fortsatte hon matt.


”Du ska svänga av nästa avfart och sen följa skyltarna mot ´Ladex Flygfält´.” tillade hon och sen föll hennes huvud tillbaka mot min axel. Hon hade somnat. Eller kanske svimmat. Det sista alternativet var mest troligt eftersom inte hon vaknat när hennes huvud slog i min hårda axel. Det besked jag tvingats ge henne var inte roligt.


Jag var emot att Ava skulle bli en vampyr, mer än vad jag varit emot Bellas förändring. Bella hade i alla fall haft ett val. Hon hade kunnat förbli mänsklig och ändå kunnat leva. Om hon inte blivit gravid förstås. Men att de gift sig och så hade ju bara varit ett resultat av Bellas önskan att bli vampyr. Hon hade kunnat leva ett långt, lyckligt mänskligt liv och för det skulle jag alltid förakta henne. Hon hade kunnat överleva som människa. Det skulle inte Ava kunna som det såg ut nu. Och det var mitt fel.


Jag följde Avas vägbeskrivning och hon fortsatte sova mot min axel. Eller vara avsvimmad. Oavsett vilket skulle hon vakna när hon var redo. Jag hittade till flygfältet och jag suckade besviket när jag stängde av motorn på bilen. Den hade varit underbar att köra. Ava hade inte vaknat än så jag var tvungen att väcka henne. Det var långt till Brasilien och ju snabbare jag lämnade landet desto bättre.


”Ava?” sa jag prövande. Eftersom jag fortfarande hade armen runt hennes axlar så satte jag henne upp i sittande ställning. ”Vi är framme.” sa jag uppmuntrande.

”Okej, då ringer jag piloten.” sa hon och sträckte sig efter sin handväska. Jag var dock snabbare och hindrade henne.

”Det behövs inte.” sa jag och log. ”Jag flyger planet.”

”Kan du flyga?” frågade Ava förbryllat.

”När man har obegränsat med tid och aldrig sover så skaffar man sig en del kunskaper.” sa jag glatt. ”Jag är även utbildad advokat, bilmekaniker och datatekniker bland annat.”

”Coolt.” skrattade Ava. Vi gick ur bilen och jag låste den. Jag gav nyckeln till henne. Området vi var i var dystert. Det enda som fanns framför oss var vad som verkade vara ett flygfält. Det var inhägnat och jag och Ava började gå mot grinden. När vi kom fram gick Ava fram till vakten som satt i båset.

”Hej, jag heter Ava Montgomery och jag vill ha tillgång till mitt flygplan i hangar två.” sa hon kort till vakten.

”Din legitimation miss?” frågade vakten uttråkat. Ava plockade fram sin plånbok och gav vakten sitt körkort. Han granskade det och nickade kort. ”Jag behöver se pilotens flygcertifikat.” Då sköt jag undan Ava och ställde mig framför glasrutan.

”Inte är väl det nödvändigt sir?” sa jag och log förföriskt mot honom. Samtidigt fick jag fram ett kuvert med 2000$ ur min handväska. Ingen vidare imponerande summa men det var maxgränsen i bankomaterna här. Jag sköt in det till vakten. Han tittade i det och fick något fanatiskt i blicken.


”Du kan inte mena allvar?” frågade han storögt och stirrade lite längre ner än vad han borde.

”Jag är fullt allvarlig.” sa jag och fångade hans blick. Den var suddig och jag önskade att jag inte hörde hans tankar. De var inte särskilt vackra.

”Varsågod.” sa vakten grumligt och öppnade grinden. Jag log ett strålande leende emot honom. Inte för att han förtjänade det direkt men för att omständigheterna krävde det.


När vi var utom hörhåll från vakten så började jag prata med Ava. Jag hade lite frågor.

”Hur kommer det sig att vi inte behövde visa pass eller så?” frågade jag nyfiket.

”Den där vakten har blivit mutad förut, av mig. Jag vill kunna resa när jag känner för det, och med vakten med på noterna kan det går mycket enklare. Mina föräldrar lärde mig det.” sa hon bittert. ”De var inga vanliga föräldrar. De lärde mig inte cykla, de lärde mig skattefuska.” fortsatte hon lika bittert.


”Pengar har ofta en dålig inverkan på människor. Men du behöver inte bli sådan. Du kan lära från deras misstag.” sa jag tröstande, jag hörde hur hon oroade sig över att bli precis som dem.

”Jag hoppas du har rätt.” sa hon och log svagt.

”Titta på mig, jag har mer pengar än vad du någonsin kunnat drömma om. Men jag är en bra person.” sa jag uppmuntrande. ”Jag vill i alla fall tro det.” sa jag och skrattade till.

”Det är du.” sa Ava och såg mig i ögonen. ”Det vet jag. Min intuition, minns du väl?” sa hon och blinkade. Det fick mig att tänka till. Jag sökte inom mig efter Eleazars gåva och jag hittade den. Jag fokuserade den på Ava. Jag hade aldrig använt den förut så det var lite märkligt.


Men jag hittade något.


----------------------------------------------------------------------------------------------


Glöm inte att skriva en kommentar, er respons betyder väldigt mycket för mig!=D


Kramar!

//Marielle=)

Av Sofie - 27 september 2010 20:18

Hejsan alla, här kommer kapitel 10 av Roses efter mycket om och men. Den underbara Sara som jag valde som redaktör har hjälpt mig massor, tack för det!


Roses - Kap 10


Jag sprang och jag hörde hur jag blev förföljd. Edward. Eftersom han inte längre befann sig under skölden hörde vi varandra.

”Jag behöver vara ifred Edward. Jag älskar dig men just nu måste jag vara ensam lite. Snälla säg att du förstår.” vädjade jag

”Jag älskar dig med.” tänkte han och jag hörde hur han vände tillbaka. Efter en liten stund försvann hans tankar ifrån mig.


Jag fortsatte springa och jag tänkte på det Alice sagt. Hon hade ingen rätt att säga så till mig. Jag och Alice hade levt i samma familj i många år, hon visste att mina otrevligheter bara var ett sätt för mig att skydda mig själv. Hon borde i alla fall veta det.


Jag såg ner på min klänning. Den var sönderriven av glassplittret. Jag skulle bli tvungen att stjäla nya kläder någonstans, en del av den mänskliga charaden förstås, det gick ingen nöd på mig. Det var ju inte direkt så att jag frös. Jag gjorde en grimas. Jag hade inte frusit på många år och skulle med största säkerhet aldrig frysa igen. Mänsklighet. Jag tvingade bort den tanken. Den gjorde för ont.


Skogen började glesna. Förmodligen skulle jag hamna i en stad snart. Kläder var nummer ett på prioriteringslistan. Jag skulle bli tvungen att bryta mig in någonstans. Jag klättrade snabbt och smidigt upp i en av de högsta granarna där jag befann mig för att få en bättre översikt av området. Jag log, jag hade haft rätt. Framför mig låg en bebyggelse, förmodligen en förort till Calgary. Jag hoppade ner ifrån trädet och landade smidigt på marken. Jag drog ett djupt andetag av den kalla nattluften och började springa igen.


Jag nådde villaområdet efter bara en liten stund och jag letade bland husen för att se om det fanns något där ingen var hemma. Fanns ingen anledning till att dra för mycket uppmärksamhet till sig. Jag såg ett hus där uppfarten var tom och efter en snabb titt i ett garagefönster så gav det stöd till min teori att ingen var hemma. Dock var det inte säkert givetvis.


Precis som jag väntat mig var huset larmat. Inte för att det var något problem för mig. Jag log när jag snabbt satte larmsystemet ur spel och jag hittade en extranyckel till ytterdörren under en kruka som stod bredvid. Jag suckade, människor var så förutsägbara. Jag satte örat mot dörren och lyssnade noga så att ingen av husets invånare skulle se mig komma in. Det enda jag hörde var ett antal klockor som tickade plus de andra vanliga ljuden från element och så vidare.  Jag låste upp, öppnade dörren, gick in och stängde dörren igen så snabbt och tyst att ingen förmodligen ens varken kunnat se eller höra mig. Jag låste dörren efter mig och använde mina sinnen för att utforska huset. Fan. Det fanns en människa i huset. Sovande, med tanke på den jämna rytmen på andetagen. De hade dolts av ljudet från en värmefläkt när jag lyssnat utifrån.


Men det var givetvis inget problem. Även utan Carlisles förmåga att kontrollera sig hade jag klarat det och nu när jag hade den så var det definitivt inga problem. Dock var det märkligt. Jag var långt borta ifrån dem nu. Mer än tio mil. Gåvan höll kanske på att utvecklas. Jag grimaserade, den var inget jag ville ha. Men den var något jag var tvungen att acceptera.


Under tiden jag gick mot sovrummet där kläderna givetvis skulle finnas så såg jag mig omkring. Jag gillade inte vad jag såg. Vem som än inrett huset borde börja läsa inredningstidningar. Det hade kliat i fingrarna på Alice och Esme att göra något åt röran här.


Jag hittade ett tomt sovrum men i garderoben där fanns det bara herrkläder och även jag hade en gräns. Snabbt gick jag igenom de andra rummen i huset förutom det där det sov en människa men det verkade som om det var det enda alternativet jag hade kvar. Och jag tyckte inte om det. Alls.


Jag rörde mig snabbt och lyssnade på människans andetag och tankar. Den drömde och visade inga tecken på att vakna. När jag gick in igenom den öppna dörren såg jag att det var en tjej i de övre tonåren. Hon såg ut att vara lika lång som mig och ha ungefär min kroppsbyggnad. Jackpot! Jag öppnade garderoben tyst och såg att det var en walk-in. Det var bra, ju mer kläder hon hade, desto mindre skulle hon sakna det jag stal. Jag hittade snabbt en grå kavaj som såg oanvänd ut, den var några säsonger gammal så det var nog ingen risk att tjejen skulle sakna den. Ett par svarta jeans och ett svart linne till det och sen var jag klar. Jag bytte snabbt och ljudlöst om och tog mitt kreditkort ur den dolda fickan på min klänning innan jag hängde den över armen, jag fick slänga lite senare. Mina löjligt höga grå Louboutin-pumps som jag haft såg fortfarande okej ut så jag beslöt mig för att behålla dem. Dessutom hade tjejen och jag inte samma skostorlek.


Precis när jag gick igenom rummet för att gå igen så vaknade hon. Utan förvarning.  Jag flög tillbaka in i garderoben men jag svor inom mig. Hon kunde inte ha missat mig.


”Någon där?” ropade hon med en skrovlig, nyvaken röst. Jag svarade givetvis inte. Det hade varit ganska korkat att göra det.

”Dumma drömmar.” muttrade hon och så hörde jag hur hon somnade igen. Jag andades ut, det hade varit för nära. För nära. Om hon verkligen hade sett mig hade det inneburit stora problem.


Jag var snabbt ute ut huset igen och jag kopplade in larmsystemet igen och lade tillbaka nyckeln där jag tog den.


Jag sprang några kvarter söderut innan jag stannade. Jag visste inte vart jag skulle springa. Jag kunde inte springa tillbaka och jag ville inte springa tillbaka. Tillsammans med dem, min familj, var jag nu huvudpersonen. Jag var alltid i allas blickfång och till skillnad från förut gillade jag inte uppmärksamheten. Vissa skulle säkert tyckt att jag var kall och känslolös som kunde lämna Edward bara sådär men jag gjorde vad jag var tvungen att göra.


Jag visste att han skulle vara där när jag var redo att komma tillbaka. Det gjorde mig ledsen att jag kunde lämna honom, men innerst inne visste vi båda att jag inte gjort det. Jag behövde bara lite tid för mig själv vilket var förståeligt efter allt som hänt den senaste tiden.  


Gåvorna jag nu besatt, förmodligen permanent eller i alla fall skulle de förmodligen bli permanenta, var de gåvor eller förbannelser? Jag verkade ha lättare att bortse ifrån dem än deras ”riktiga” ägare, Edward t.ex hade tydligen blivit halvt galen i början av att kunna höra allas tankar men jag kunde bortse ifrån dem rätt lätt. Visst, jag hörde dem, men de gick ändå att bortse ifrån. Att jag hade det relativt lätt var åtminstone en tröst.


Där jag stod lutad mot ett staket i en förort undrade jag vad det fanns för gåvor därute. Om jag hade Eleazars gåva kvar skulle jag alldeles säkert få reda på det. Men eftersom jag träffat honom när min gåva fortfarande var relativt begränsad så kunde jag inte veta. Inte utan att ha någon att testa den på. Och gatorna var folktomma. Klockan kunde inte vara mer än fem på morgonen.  Kanske ett tidningsbud skulle komma förbi fast gryningen låg timmar bort. Vintern i Canada var sträng som vanligt.


Frågan vart jag skulle ta vägen kvarstod. Plötsligt kom jag att tänka på Zafrina och hennes systrar. De kanske visste något om varför min gåva inte existerat förrän nu. Chansen var liten, kanske icke-existerande, men jag var beredd att ta alla chanser. Dessutom gav det mig en chans att se hur långt min gåva sträckte sig just nu.


Lättad över att ha en plan började jag springa igen. Mot Calgary. Men jag sprang tillbaka till skogen och tog den vägen så att jag skulle kunna springa rakt till själva staden utan att möta någon. Under tiden jag sprang började de ljusna. Som tur var skulle det bli en molnig dag. Men klockan måste ha vart mer än vad jag trott. Jag svor lågt för mig själv för att jag inte tänkt på att kolla den när jag bröt mig in i huset.


När jag var någon kilometer ifrån stadsgränsen saktade jag in och gick resten av vägen till stadsgränsen. Staden var full av liv så klockan var nog åtminstone sju. Jag hade missbedömt tiden rätt rejält men som tur var hade det inte gjort något. Det var snarare bra att det inte var så tidigt som jag trodde det varit. Jag såg mig omkring och log nöjt. Jag älskade storstäder!


En taxi kom körandes och jag vinkade till mig den. Jag hoppade smidigt in i baksätet och satte mig. Föraren kollade bakåt för att höra efter vart jag skulle. Han blev förtrollad. Jag log ännu bredare.

”Hej, vet du om det finns något köpcentra som öppnat än?” sa jag och lutade mig lite framåt.

”B-baxton Mall öppnar klockan åtta m-men det är på andra sidan stan.” stammade han fram.

”Kör dit.” sa jag mjukt. ”Vad är klockan förresten?”

”7.35.” sa han, faktiskt utan att stamma den här gången. Dock hörde jag hans tankar och jag hoppades att vi inte skulle råka ut för en trafikolycka bara för att han fokuserade för mycket på mig.


”Okej tack så mycket.” sa jag och lutade mig bakåt och slöt ögonen för att få vara ifred med mina tankar. Först och främst skulle jag köpa en mobiltelefon. Olyckligtvis hade jag inte kunnat få med mig min ifrån stugan eftersom jag lagt ifrån mig den i ett fönster där. Jag gjorde upp planer för resten av dagens medan taxin körde igenom staden. Taxiresan tog en halvtimme, morgonrusningen var i full gång. Dock verkade jag haft tur med taxichauffören för han tog en del smarta genvägar. När jag var framme betalade jag med mitt kreditkort och sedan hoppade jag ur taxin.


Framför mig hade jag ett köpcentrum som precis öppnat, perfekt. Jag gick in och njöt som vanligt av atmosfären därinne. Jag älskade det. Men idag hade jag inte tid att gå omkring och insupa stämningen. Jag hade en mobiltelefon att köpa. Jag hittade snabbt en elektronikaffär och jag gick in och fram till hjälp-disken där det stod en tjej som såg hjälpsam ut.


”Hej! Jag behöver en mobiltelefon.” sa jag med en trevlig röst. Jag ville att det här skulle gå fort och då var trevlighet alltid till hjälp.

”Hej!” sa tjejen, hon var ungefär i min ålder, glatt. ”Då ska jag hjälpa dig med det, vad är det för telefon du är ute efter?”

”Hmm.” sa jag tankfullt. Vilken som helst skulle duga, men jag ville inte att den här tjejen skulle komma ihåg mig som någon särskild. Mitt utseende sabbade den planen, men att bete mig så likt en normal kund som möjligt skulle förhoppningsvis hjälpa till. ”Jag gillar mobiler med touch. Och jag vill kunna använda internet med den så smidigt som möjligt.”

”Vad får den kosta?” frågade tjejen, Ava, om man kunde tro hennes namnskylt, lite generat. Att fråga om pengar var i vissa fall säkert problematiskt.

”Priset är inget problem.” sa jag vänligt.

”Då rekommenderar jag en iPhone. Det är den allra bästa telefonen på marknaden och den nya modellen är helt fantastisk, jag har själv en faktiskt och jag är jättenöjd.” sa Ava glatt.

”Finns den på lager?” frågade jag, det var avgörande.


”Inte den nyaste, iPhone 4. Den har en leveranstid på två veckor. Men vi har iPhone 3GS i både svart och vitt inne. 3GS:en är också en väldigt bra telefon, den har samma mjukvara som 4:an, det är kameran och skärmkvalitén som är sämre.” förklarade Ava.


”Då tar jag en 3GS. I vitt.” sa jag fundersamt.

”Vill du ha den med abonnemang eller vill du ha den olåst?” frågade Ava.

”Olåst.” sa jag med ett leende. Abonnemang kunde spåras Det var mycket bättre att bara köpa ett anonymt kontantkort. ”Innan de fungerar måste de synkas med iTunes och så va?” frågade jag fundersamt.

”Det stämmer.”

”Finns det möjlighet att ni kan göra det här? Jag är på affärsresa och har ingen dator med mig.” sa jag med en beklagande min. ”Givetvis betalar jag för det.”


”Nej tyvärr.” sa Ava beklagande. Sedan tillade hon viskade, ”Jag fixar det åt dig. Ta det här kvittot och betala telefonen i kassan. Möt mig på Starbucks där borta om en timme.”

”Tack jag uppskattar det verkligen.” sa jag och log ett häpnadsväckande vackert leende. Givetvis kunde hennes intention varit att aldrig dyka upp och behålla eller sälja telefonen men jag kunde höra hennes tankar. Hon var rädd men väldigt fascinerad av mig. Hon skulle dyka upp.


-------------------------------------------------------------------------------------------------


Det var det kapitlet, jag säger som vanligt: Läs och kommentera konstrukivt. Personliga angrepp och icke-konstruktiva kommentarer av typen "Det här suger!" publiceras inte eftersom de inte tillför något som helst av värde.


Kram!!

//Marielle=)

Av Sofie - 7 september 2010 11:38

Hej!=D


Här kommer sista delen av kapitel 9. Jag måste säga att det är lite kul, ett vanligt kapitel brukar jag hålla på c:a 1700 ord, detta är på över 4400.


Men här kommer i alla fall sista delen av detta kapitlet, enjoy!


Kapitel 9 - Del 3



”Så det stora problemet är?” frågade Jacob lugnt.

”Aro kommer vilja ha Rosalie i sin samling. I och med att Jane och Demetri har anslutit sig till oss så kommer Aro att leta efter dem. Aro är inte dum, han kommer lista ut att de är med oss.” sa Carlisle bekymrat.

”Hur då?” frågade Jacob.

”Han vet att Alice såg dem komma. Deras uppdrag var att hämta Eleazar till Volterra. Vi hindrade det från att ske. Aro kommer förstå det. Han kommer jaga oss.”

”Men eftersom Demetri är sökaren så kommer han inte hitta er. Oss. Eller?” frågade Jacob.


”Det finns andra än jag.” sa Demetri lugnt. ”Jag är den bästa men det finns andra. Men eftersom Alice och Rosalie kommer kunna se vad de beslutar så har vi vårt på det torra.”

”Problemet är att vi inte vill ha det såhär.” sa Alice.


”Det här kommer bli en kurragömmalek som varar i all evighet om vi inte gör något. Det är en kurragömmalek vi skulle vinna, men det lockar verkligen inte.” sa jag för vad som kändes för 264 gången den dagen. Hela situationen var så tjatig, vi kom inte framåt utan var tvungna till att förklara allt om och om igen. Men nu var Jacob den sista pusselbiten.


”Volturi är inte ärliga.” avbröt Jane mig. ”De är korrumperade och de har ingen rätt att fortsätta ha sin höga ställning i vår värld. Vi känner att Volturis era är över och att Cullens snart ska börja.” sa hon och log.


”Du kan inte mena allvar!” utbrast Jacob. ”Det kan hon väl inte?” frågade han och såg på Edward.

”Om det är vad som krävs för att hålla Rosalie vid liv och här hos oss så är det vad vi ska göra.” sa Edward lugnt. ”Vi ska möta dem i strid. ”

”Räkna in mig och min flock.” sa Jacob lika lugnt.

”Men Jacob.” protesterade Bella.

”Det här rör även Ness och det som rör henne rör i allra högsta grad mig. Du vet det Bella.” sa Jacob förmanande. Bella log.

”Jag vet, förlåt.” flinade hon.


”Men då är vi tretton stycken.” sa Edward.

”Fjorton stycken Edward.” invände Jacob.

”Jag tänker inte låta min dotter vara en del av striden.” fräste han tillbaka.

”Och du tror att hon tänker låta sig stängas ute? Fysiskt sett är hon ungefär 13 men du vet att hon är vuxen mentalt.” replikerade han tillbaka. ”Vi kan göra som Bella gjorde sist. Jag eller vem som helst får helt enkelt se till att hon överlever. För du vet att hon kommer vara en del av det här Edward.”

”Hon är för liten.” försökte Edward klippa av men Jacob gav sig inte.

”Hon har precis samma kroppsbyggnad som Jane, ska du stänga ute henne också från striden?”

”Jane har sin gåva.” sa Edward kort.

”Rosalie kan skydda henne.”

”Med mitt liv.” sa jag helt ärligt. ”Bella också. Ärligt talat tror jag tror att alla skulle offra sig för henne.” De andra förutom Demetri och Jane nickade. Men de kände henne inte.


”Och Jacob har rätt Edward. Nessie skulle aldrig låta sig bli utestängd. Hon är en del av vår familj och har rätt att kämpa för dess överlevnad.” sa jag bestämt.

”Ni kanske har rätt men jag gillar det inte.” sa Edward mörkt.

”Det ordnar sig.” sa Carlisle lugnande och vi övergav ämnet för åtminstone ett tag.


”Men vart ska striden vara? När ska den ens hållas?” frågade Jacob.

”Vi vet inte. Allt vi vet har vi berättat nu.” sa Carlisle.


”Alice, se efter vad Aro har för planer.” bad Jasper lågmält. Det var smart. Jag avstod från att se efter själv. Alice hade större vana än vad jag hade och jag ville inte använda gåvorna mer än nödvändigt.  Alice koncentrerade sig och fick ett frånvarande uttryck i sitt vackra ansikte.


”Jag ser inget i hans framtid som har med er att göra för tillfället.” sa Alice efter en liten stund. ”Inga beslut har fattats.”

”Herregud.” sa Demetri långsamt. ”De kan ringa när som helst.”

”Jävlar.” utbrast Jane och fick upp en mobil ur fickan på sin nästan helt svarta kappa. ”Vad ska vi säga när de ringer?”


”Ni kan säga att vi måste ha varit i området och hann före till Eleazar. Ni spårar oss just nu men vi har lite försprång. Det ger oss lite tid.” föreslog jag.

”Ringer de inom det närmsta dygnet passar den lögnen bra och då ger den oss extra tid.” instämde Edward. ”Men sen är den inte trovärdig. Då gäller det bara att inte svara när de ringer.”

”Så tar vi kontakt när vi är redo.” sa Jane ondskefullt. Det rådde inget tvivel om att hennes lojalitet låg hos oss enbart för att våra planer om Volturi passade henne.


”Ni två borde jaga.” sa jag och gjorde en gest mot Jane och Demetri som satt till vänster om mig vid bordet. ”Ju snabbare era ögon tappar sin röda färg desto bättre.”

”Djurblod.” muttrade Demetri surt.


”Har ni inget samvete alls?” frågade jag häpet.

”Med tanke på ditt förflutna så har du ingen rätt att döma.” snäste han av mig.

”Jag dödade de männen för att de förtjänade det.” sa jag giftigt. ”Deras mening var att döda mig. De trodde att de hade gjort det. De förstörde allt och jag vet att jag inte var deras första offer. Har de människorna Heidi hämtar till Volterra skadat dig? Nej. De är oskyldiga. Det finns barn bland de människorna för guds skull. Det är vidrigt.” sa jag upprört.

”Det är en del av vad vi är.” invände Demetri. Korkade vampyr.

”Se på oss! Se på Carlisle!” nästan skrek jag upprört. ”Att ni inte tog till er hans livsstil under hans tid hos er är ofattbart.”

 ”I Volterra lyder man Aro eller dör.” fräste Demetri argt. Jag himlade med ögonen.

”Rosalie, lugn.” sa Carlisle. ”Han har rätt, det var knappt så Aro lät mig leva på det sättet. Och jag var bara en gäst.”

”Hellre dö än att själv döda.” fräste jag.


”Men Rosalie herregud.” suckade Alice. ”Du har ju inte gjort annat än bitcha sen vi kom hit. Jag trodde du skulle vara glad nu.”

”Håll dig utanför det här Alice.” sa jag hotfullt.

”Nej det tänker jag inte göra Rosalie.” sa hon minst lika hotfullt. ”Du fick tillbaka den du älskade mest idag. Betyder det inget alls för dig?”

”Hur vågar du?” fräste jag argt. ”Du vet att inget kunde betytt mer.”


”Men bete dig som om du är lycklig då istället för att bitcha om småsaker som inte spelar någon som helst roll.” sa Alice iskallt och såg mig rakt i ögonen.

”Alice lägg ner bara. Du förstår inte och hur skulle du kunna göra det.”

”Berätta då, jag tror att vi alla är intresserade av att få veta.” fortsatt hon kallt.


”Jag kan inte göra det här.” sa jag långsamt. Sedan så snabbt att de knappt hann uppfatta det så reste jag mig upp och slängde mig ut igenom det närmsta fönstret.


Och sprang.


-------------------------------------------------------------------------------------------------




Så, säger som vanligt: Läs och kommentera konstrukivt. Personliga angrepp och icke-konstruktiva kommentarer av typen "Det här suger!" publiceras inte eftersom de inte tillför något som helst av värde.


Kram!!

//Marielle=)

Av Sofie - 26 augusti 2010 20:10

Här kommer del två av kapitel 9 upp. Det här kapitlet blir riktigt långt, så det kommer en del tre senare. Nåja, jag ska inte tjata, enjoy!


Kapitel 9 - Del 2


”Okej. Som du vet så levde Carlisle ensam i många år, sen så förändrade han mig 1918. Några år senare så hittade han Esme på bårhuset och förändrade henne också. Och som du vet så är ju dem ett par.” började Edward.

”Nähä.” fnös Jacob. ”Det hade jag verkligen ingen aning om.” Edward bara skakade på huvudet och fortsatte.

”Sen efter ytterligare några år så bodde vi utanför New York. Och en natt kom Carlisle hem med Rosalie.” Nu lyssnade Jacob mer intresserat, min historia hade han aldrig hört.

”Jag hade blivit misshandlad och våldtagen av min fästman och hans vänner dagen innan vårt bröllop. Carlisle hittade mig på gatan, han kände lukten av allt blod.”

”Trevlig fästman du hittade.” sa Jacob och gav mig tummen upp. Men innerst inne tyckte han synd om mig. Det skulle jag genast ändra på.


”Jag hämnades givetvis. Jag dödade dem, en efter en.  Jag sparade Royce, min fästman, till sist. Så han skulle veta att jag var efter honom.” Jag log för mig själv. ”När jag till sist dök upp så var han livrädd. Han hade låst in sig i sitt sovrum och hade två beväpnade vakter utanför. Jag dödade dem. Sen öppnade jag dörren. Rädslan jag såg i hans ögon är obeskrivbar. Jag hade på mig en bröllopsklänning och eftersom jag fortfarande var en nyfödd så var mina ögon röda. Eftersom jag inte ville dricka deras smutsiga blod var jag tvungen att vänta innan jag satte min plan i verket.”


”Jag har aldrig slutat förvånas över att du klarade det utan att faktiskt dricka blodet.” sa Carlisle förundrat. ”Jag har aldrig sett den sortens självkontroll förut, förutom hos Bella men hon fick en sådan lång tid att förbereda sig på.”


”Blod var det sista jag hade i tankarna när jag mördade dem. Jag ville ha hämnd. Jag behövde hämnd. Det överskuggade allt.” sa jag enkelt. För det var precis så enkelt.

”Okej, miss Hale, jag ber hemskt mycket om ursäkt för alla gånger jag förolämpat er. Jag hoppas innerligt på att jag inte ingjutit något slags hämndbehov i er.” sa Jacob och gjorde en halvdan bugning över bordet. Halvt på allvar, halvt på skämt. Jag började skratta. 

”Jag känner inget som helst hämndbehov för tillfället men passa dig noga.” sa jag och blinkade. De andra var förvånade. Inte så konstigt i och för sig. Det hörde inte till vanligheterna att jag skämtade med Jacob.

”Okej, om vi återgår till historien.” sa jag snabbt. ”Edward och jag avskydde varandra, från första stund. Han tyckte jag var ytlig och självisk och jag i min tur tyckte han var sur och otrevlig. Vi hade rätt om varandra kan man säga. Men i alla fall. Jag blev kär i Edward.” sa jag dramatiskt. Effekten blev som jag hoppats på. Jacob tappade hakan och inombords skrattade jag.


”Givetvis hörde han det i mina tankar, men han sa inget. Sen bör du väl veta att eftersom vår sinnesstämning är så stabil så förändrar starka känslor oss för alltid. Sex till exempel. Det knyter ett livslångt band.” sa jag rättframt.

”Ehm, jaha…” sa Jacob tveksamt. Sex var inte något han brukade diskutera med mig så han var lite generad.

”Edward blev kär i mig också. Och när han berättade det för mig när han och jag jagade tillsammans hade vi sex. Det knöt ett band mellan oss.”

”Men Emmett då?” frågade Jacob. ”Hur kom han in i bilden?”


”Edward fick ett anfall av ridderlighet och tyckte inte att han var bra nog åt mig.” sa jag och himlade med ögonen åt Edwards håll. ”Så han lämnade mig.” sa jag med en svagare röst. Det gjorde ont bara att tänka på det. ”Bara några dagar senare hittade jag Emmett när jag var ute och jagade. Han påminde väldigt mycket om min väninna Veras son Henry. Ja, hon var min väninna när jag var människa. Och jag var väldigt avundsjuk på hennes son, jag har alltid velat ha egna barn. Så när jag hittade Emmett kunde jag inte lämna honom. Jag var helt förstörd för att Edward försvunnit och jag behövde något att leva för igen.”

”Okeeej.” sa Jacob lite smått förvirrat.

”När Emmett var ungefär en månad gammal kom jag tillbaka.” sa Edward allvarligt. ”Men då var det givetvis försent.”


”När jag och Alice kom hit förstod vi efter ett tag vad som stod på.” sa Jasper. ”Eftersom vi höll oss rätt mycket för oss själva så hörde Edward aldrig det i våra tankar. Vi bestämde oss för att inte lägga oss i för när vi bestämde oss för att berätta såg vi Emmett ge sig av för att dö. Det fanns inget vi kunde göra förutom att låta det hela vara.”


”Jag var så upptagen med att själv vara olycklig så jag märkte aldrig något.” sa Edward.


”Så det här pågick hur länge?” frågade Jacob.

”Fram tills Bella flyttade till Forks.” sa Edward sorgset.

”Då måste det ha pågått i nästan 70 år.” frågade Jacob häpet. Edward nickade.


”Sen vet du ju vad som hände.” sa Edward.

”Du lämnade henne också.” sa Jacob lite självbelåtet. ”Du gjorde exakt samma misstag igen. Eller ja, från min sida sett var det inget misstag men det var ju ett för dig.”

”Och det tror du inte jag har tänkt på?” frågade Edward misstroget. ”Men jag ångrar det inte egentligen. Jag gjorde det för att Bella skulle vara säker. Hon dog nästan två gånger på grund av mig och min värld innan jag lämnade henne.”


”Sen höll hon på att dö några gånger till.” påpekade Jacob. Han hade aldrig riktigt släppt att Bella valt Edward över honom. Uppenbarligen.

”Ja.” sa Edward trött.

”Och du lämnade henne inte en gång till.” sa Jacob.

”Neej.” sa Edward, nu med en förbannad klang i rösten.

”Varför?” frågade Jacob i en ton han trodde var oskyldig. Den var anklagande. Väldigt anklagande.

”För att jag älskade henne ditt pucko! Jag älskar henne fortfarande. Jag älskar bara Rosalie mer, det är allt.”


”Såå. Lugna ner dig. Vad hände som hindrade dig och Bella, och Emmett och Blondie, att leva nästan-lyckliga?”

”Emmett.” sa Edward sa Edward och skrattade när han såg Emmetts min.

”Tack för den!” sa Emmett förargat. ”I och för sig är det sant men ändå.  Ja i alla fall. Saker var inte så bra mellan Rosalie och mig. Det enda hon tänkte på var sig själv. Nu vet jag ju att hon gjorde det för att inte tänka på Edward men då trodde jag att hon bara var självisk helt enkelt.” Jacob nickade.


”Sen när Bella kom till Forks och Edward började träffa henne blev jag fascinerad. Hon var den totala motsatsen till Rose. Utseende var inte viktigt för henne. Fascinationen fortsatte men strax innan bröllopet blev Edward förbannad på mig. Han hade misstolkat det hela och trodde jag var kär i Bella. Och han berättade om hur Rose aldrig varit min.” Emmett sänkte blicken. ”Sen när Bella var förändrad och kampen om Renesmee var över så berättade jag i min tur för henne när vi jagade tillsammans. Och ja, vi blev liksom hopfösta. Vi tröstade varandra och det växte till något större.”


”Och under tiden betedde jag mig väldigt illa.” sa Bella sakta. ”Jag kunde inte se på Edward. Jag undvek Renesmee för att hon påminde mig så otroligt mycket om honom.  Sen fick jag för mig att jag var viktigast av alla. Min sköld spelade en stor roll i vår vinst mot Volturi. Men jag drev det till ohyggliga höjder. Jag tränade mycket på min sköld, jag var tvungen att skydda Emmett. Även om vi inte var i samma rum. Det var svårt men jag blev bättre.”


”Herregud Bella.” sa Jacob och himlade med ögonen. ”Jag sa ju att du skulle välja mig.” Bella började skratta.


”Om jag inte hoppat ifrån den där klippan är det mycket möjligt att det blivit du och jag till slut.” log Bella. ”Det vet du. Men jag hade levt i en livslång skräck att du skulle präglas på någon.”

”Nåja, allt blev ju bra tillslut.” sa Jacob glatt.


”Det är en grej till.” sa jag. ”Jag har en gåva. När jag är runt andra vampyrer med gåvor så kan jag göra vad de gör.”

”Så just nu kan du alltså höra tankar, påverka känslor, se framtiden, skada folk, hitta folk plus att du har en mental sköld?” sa Jacob chockat.

”Ja, det var väl en trevlig sammanfattning av det hela.” sa jag och log ironiskt.

”Så det räcker inte med att hela min flock och Edward hör mina tankar utan du ska naturligtvis också göra det.” sa Jacob med en grimas.


”Det är inte allt.” sa jag och log. Bara lite hånfullt. ”Jag tar gåvorna en nivå högre.”

”En nivå högre?” upprepade Jacob och lät som en papegoja. En korkad papegoja.

”Alices gåva till exempel.” sa jag. ”Hon ser varken dig eller Nessie i sina versioner. Det gör jag.”

”Men hur går det till?” frågade Jacob häpet. ”Alice kan inte se oss för att hon inte varit oss. När var du en varulv eller en halvvampyr sist?”

”Det där är bara en teori Alice har, det vet du. Hur kommer det sig egentligen att hon kan se framtiden över huvud taget? Vi vet inte, ingen vet.”

”Okeej, var det allt då?” frågade Jacob.

”Nej.” sa jag och fick hejda en impuls att börja gapskratta. Jacobs min var oslagbar. ”Det är inte bara de övernaturliga gåvorna jag övertar. Edward t.ex Han är snabbare än resten av oss men förut när vi letade efter dig och Ness så kunde jag springa lika snabbt som honom. Min törst är obefintlig. Det har jag från Carlisle, och kanske även från Bella.”


”Varför hände det här nu? Brukar inte era vampyrgåvor märkas från det att ni skapas?” frågade Jacob.

”Jo, du har rätt.” medgav Carlisle. ”Jag har aldrig sett något sådant här under mina år.”

”Jag har inte heller sett något sådant här fall.” sa Jane. ”Jag tvivlar på att Aro, Marcus eller Caius sett något sådant här heller. Jag skulle förmodligen vetat. Du såg inget sådant här innan jag kom Demetri?” frågade Jane.

”Inget som ens liknade det här.” svarade Demetri.


Så, säger som vanligt: Läs och kommentera konstrukivt. Personliga angrepp och icke-konstruktiva kommentarer av typen "Det här suger!" publiceras inte eftersom de inte tillför något som helst av värde.


Kram!!

//Marielle=)

Av Sofie - 23 augusti 2010 23:29

Hallå!


Eftersom kapitel 9 på Roses hittills är på 3600 ord så har jag beslutat mig att dela upp det på minst två delar. Mina andra kapitel har varit på c:a 1700 ord så det här är riktigt långt. Men här kommer första delen=)


Roses - Kap 9, Del 1


”Jag förstår vad du menar.” sa jag till Jane. Vår diskussion var inte avslutad. ”Jag har mycket mer än vad andra har.” medgav jag.

”Det var det jag ville att du skulle förstå.” sa Jane bittert.


”Du kan också få en familj.” sa Esme. ”Du, och Demetri givetvis, får gärna ansluta er till oss. För gott.” fortsatte hon varmt. Jane ryckte till. Hon hade inte tänkt i de banorna.

”Kanske.” sa hon tveksamt.


”Men det har sina regler att vara en Cullen.” sa Emmett.

”Inget människoblod.” sa Carlisle. ”Det är vi stenhårda med. Misstag accepteras givetvis, men vi har noll tolerans på medveten jakt.” sa han med ett tonfall som inte tålde motsägelser.

”Jag har levt på människoblod i 800 år Carlisle.” sa Demetri hätskt. ”Du har aldrig smakat såvitt jag förstått, du vet inte hur det är.”

”Det är sant att jag aldrig smakat det.” medgav Carlisle. ”Men Jasper har. Du vet ju hur han var med i krigen i Södern och det bloddrickandet var så okontrollerat. Han klarar av vår… Diet. Det kan du också göra.”


”Jag vill stanna.” sa Jane och överraskade oss. ”Ni erbjuder en familj. Det är mer än vad jag någonsin haft. Inget kan förmå mig att gå tillbaka och inget kan förmå mig att vara ensam. Inte om det inte är det enda alternativet.”


Det var så att jag nästan rös till. Visst, jag kan inte få gåshud längre, men strunt samma. Det Jane sa var vackert på något sätt. Hennes smärta var så påtaglig och jag led med henne.  Vem hade kunnat tro att Jane skulle vara sådan här? Inte jag i alla fall. Och med tanke på hur Edward kämpade för att inte börja skratta bredvid mig så inte han heller.


 ”Ni tar en stor risk om ni tar emot oss.” sa Demetri. ”Aro släpper oss inte bara sådär och det vet ni.”

”Men han kommer inte kunna hitta er.” sa Edward glatt.


”Ett liv ständigt på flykt lockar inte.” sa Jasper ogillande. ”Det kommer vara en kurragömmalek som varar för all evighet, och visst, vi kommer vinna den. Det ser Alice till. Och Rosalie i och för sig. Men vi vinner en strid också. Och det skulle Rosalie se till.”

”Vi kan inte förinta Volturi.” flämtade Esme.

”Jag gillar den idén.” sa Jane nöjt.


”Det är något med Felix som får mig att vilja slita honom i stycken.” sa Emmett fundersamt. ”Jag håller med Jasper.” sa han glatt och dunkade sin bror i ryggen. De flinade mot varandra.

”Men herregud, ni är ju dumma i huvudet. Du med Jane!” sa jag förtvivlat. ”Det är din tvillingbror du kommer slåss mot i så fall. Du och Demetri kan inte slåss emot de som ni levt ihop med i hundratals år!”


”Jag kan inte slåss emot min bror. Men de andra kunde jag inte bry mig mindre om.” sa Jane bistert.

”Du skulle gärna vilja döda mig också va?” frågade Demetri med ett snett leende.

”Om du hade varit på deras sida – Med glädje.” svarade hon glatt. Jag tryckte bort Bellas sköld från mig ett ögonblick.

Jag hoppas att hon ljuger Edward.” tänkte jag och släppte sedan på skölden igen Eftersom alla utom jag själv var under skölden hörde jag inte deras tankar. Men han skakade på huvudet.  Om jag ska vara ärlig är Jane riktigt konstig.


”Men hur tror du Alec vill göra Jane?” frågade jag.

”Om han tvingas välja mellan mig och… Aro väljer han mig. Men han måste få chansen.” sa hon dystert.


”Och en chans till det måste han få. Om vi möter Volturi i strid så dödar de Alec i samma sekund de förstår att Jane är med oss. Aro är sådan. Hellre döda än låta gå.” sa Carlisle.


”Varför möta dem i strid?” invände Alice. ”Vi kan ta dem hur lätt som helst i Volterra.”

”De måste få en ärlig chans Alice.” sa Carlisle.

”Varför då?” envisades hon.

”För att våra liv inte är värda mer än deras. De har gjort en otrolig insats i vår värld i tusentals år. De odödliga barnen, krigen i Södern.” sa han. ”Du såg deras uttåg Jasper. De räddade situationen där.” sa han med blicken fäst på Jasper.


”Och om vi lyckas döda dem vem ska göra deras jobb? Är det här ens en idé som går att genomföra?” sa Carlisle uppgivet.

”Jag blir gärna medlem av ett nytt garde.” sa Demetri. ”Ett ärligt garde.” 

”Samma här.” instämde Jane. ”Alec också.”


”Men vi kan inte… Vad är det ni säger?” frågade Carlisle med uppspärrade ögon.

”Enligt mig är Volturis era över, och Cullens ska precis börja. Med dig som ledare.” sa Demetri med ett snett leende.

”Men det går inte.” invände Carlisle. ”Jag vill fortsätta arbeta som läkare och hjälpa människor.”

”Men du behöver i och för dig inte bli nästa Aro. Edward kan axla den rollen. Du kan bli inkopplad som konsult när det behövs.” sa Demetri och blinkade.

”Jag!?!” frågade Edward chockat. ”Vad är det med dig egentligen, har du slagit i huvudet nyss eller något?” fortsatte han upprört.

”Du skulle faktiskt passa bäst Edward.” sa Jane tankfullt. ”Ingen kan ljuga för dig.”

”Rosalie passar ännu bättre!” invände han. ”Eftersom hon behärskar alla gåvor runt omkring henne så kan ingen någonsin överbemanna henne.”

”Det är faktiskt sant.” sa Jane.


”Ska ni kröna mig nu eller väntar vi tills Volturi har fallit?” frågade jag ironiskt. ”Varför ens ha en ledare? Kan vi inte bara vara en grupp som tar gemensamma beslut?”

”Det behövs en som har det sista ordet. Det behövs en frontfigur att frukta.” sa Demetri.

”Men jag vill inte bli fruktad.” sa jag upprört.

”Det behövs en frontfigur att respektera då. Om du föredrar det ordvalet.” sa Demetri lugnt. ”Och du skulle passa som det. Ingen skulle kunna sätta sig upp emot dig med din gåva. Och det faktum att du är vackrare än någon annan vampyr jag sett under mina år gör dig unik.”

 

”Min skönhet drev mig i fördärvet en gång. Jag tänker inte låta den förstöra allt en gång till.” sa jag iskallt.

”Du skulle vara skyddad.” invände Demetri. ”Och du vet att jag inte menade det så.”

”Måste vi diskutera det här nu?” frågade jag.

”Det måste vi nog faktiskt. Vi har ont om tid. Snart kommer Aro undra vart jag och Demetri är och då är det bäst om vi har en plan.” sa Jane.

”Jane har rätt.” medgav Carlisle.


”Okej, okej, vi kan göra upp en plan. Men kan vi vänta med ledardelen?” frågade jag nu lätt hysteriskt.


”Men är vi överrens om att vi vinner mot Volturi så tar vi deras plats?” frågade Demetri.

”Jag är med.” sa jag. ”Som ledare, om det är vad alla vill.” sa jag uppgivet. ”Men jag ser helst att vi väntar med det beslutet.”

”Jag är också med.” sa Edward.

”Jag med.” sa Alice.

”Jag med.” sa Jasper.

”Jag med.” sa Bella.

”Jag med.” sa Emmett.

”Jag med.” sa Carlisle.

”Jag med.” sa Esme.

”Jag med.” sa Jane och började skratta. Glatt. Inte visste jag att Jane kunde skratta ickehånfullt. Märkligt.


”Efter den här lilla upprepningen så är vi väl ganska klara.” bönade jag. ”Om det blir en strid är det en fördel om vi har åtminstone en av vargflockarna på vår sida och för att veta det behöver vi Jacob. Och Nessie behöver få reda på att hennes biologiska föräldrar har splittrats.”

”Okej, vi tar in dem.” sa Edward och log emot mig. Han reste sig från sin plats och förflyttade sig snabbt till dörren och öppnade den.


”Jake!” ropade han.  Han fick ett ylande tillbaka och han började skratta och stängde sedan dörren igen. Tråkigt nog så kom Edward och Jacob väldigt bra överrens.

”Han kommer hit alldeles snart.” sa Edward och nickade åt mig att komma. Jag reste mig från min plats och gick fram till honom.  Bella och Emmett följde efter.

”Du kan släppa skölden nu.” sa jag till Bella. Hon nickade och gjorde som jag bad. Allas tankar flödade över mig men jag ignorerade dem. Just nu kändes de inte viktiga. Jag hörde steg närma sig, dock bara ett par. Det måste betyda att Nessie sov.

Jacob öppnade dörren, och mycket riktigt, han bar Nessie i famnen och hon sov.

”Finns det någonstans jag kan lägga Nessie?” frågade han. Och ryckte sen till när han såg Demetri och Jane. Jag såg hur han började darra och tog snabbt Nessie ifrån honom eftersom jag stod närmast.

”Sluta!” väste jag hotfullt. ”De är med oss nu och gillar du inte det kan du dra.”

”Rosalie, snälla.” bad Edward och lade sin hand på min arm. Jacob började darra ännu mer. Esme knackade mig på ryggen och när jag vände mig om så tog hon Nessie ur mina armar.

Jag lägger henne.” tänkte hon mjukt och gick iväg.


”Du och Blondie?” viskade Jacob chockat. ”Bella då? Svek du henne bara sådär? Hur kan...”

”Jake, historien är lång och om du bara lugnar ner dig kan du få höra den.” sa Edward.

”Kom igen Jake, jag är inte oskyldig. Lugna ner dig och lyssna.” sa Bella vädjande. Och hon nådde fram. Jacob slutade skaka och vi gick allihop tillbaka till bordet där Esme väntade och vi satte oss ner. Jacob stirrade misstänksamt på Demetri och Jane under hela processen. Det var faktiskt lite roligt.

”Har Nessie sovit länge?” frågade Edward.

”Bara i någon timme. Jag fick väcka henne när jag bytte form men hon somnade direkt igen.” svarade Jacob. ”Nu vill jag gärna höra den där historien.” fortsatte han.


”Den långa eller den korta versionen?” frågade Edward och log snett.

”Den riktigt äckligt långa versionen. Jag vill förstå allt.” sa Jacob utan att le.


Allt kanske blir lite too much nu, but I like it:D Vill givetvis att ni som vanligt läser och sen skriver en konstruktiv kommentar. Och som vanligt så raderar jag de som attackerar mig personligen. Tack på förhand=)

Kramar!!

//Marielle=)



Av Sofie - 21 augusti 2010 03:00

Här kommer kapitel 8 av Roses, förlåt att det har dröjt men jag har haft fullt upp haha!


Kapitel 8


Vi såg varandra i ögonen i vad som verkade vara en evighet.


”Jag älskar dig.” sa jag.

”Jag älskar dig med.” svarade han mig. Vi såg varandra fortfarande i ögonen och jag ville fortsätta se in i dem för alltid. Men verkligheten hann ikapp oss.


”Vi måste ge oss av nu.” sa Alice försiktigt. ”Vi måste förklara allt för de andra.” Jag nickade medhållande och tog upp min mobiltelefon. Jag slog Carlisles nummer och väntade på svar.

”Hej, är allt okej?” frågade Carlisle oroligt.

”Allt är bra, var är ni?” frågade jag.

”I huset utanför Edmonton.”

”Vilket hus?” frågade jag förbryllat.

”Åh, du har aldrig vart där Rose, jag bodde i det ett tag i början på 1900-talet. Det är mer en stuga egentligen.” sa Carlisle glatt.

”Ehm, javisst.” sa jag roat. ”Vi kommer dit.”

”Visst, Edward vet var det ligger.”

”Ses snart, hejdå.”

”Hejdå vännen.”


Edward skrattade.

”Vadå?” frågade jag.

”En stuga.” frustade han fram. ”Det är lustigt hur man blir bortskämd av mycket pengar, det är ingen stuga, det är ett helt vanligt hus i normalstorlek.” Jag föll in i hans skratt. Ett liv i lyx var vi vana vid, det var så det var när man hade en syster som kunde förutse börstrender. Men vi skänkte mycket till välgörenhet också.


Vi började springa tillsammans. Jag släppte inte taget om Edwards hand. Stämningen var glad och jag hade aldrig varit så lycklig förut. Jag hade fått min andra halva tillbaka efter så många år. Men det hade kostat mycket. Vi hade blivit svikna på vägen och svikit andra.


Det hade inte ens gått ett dygn sen jag upptäckt min gåva och den hade förändrat allt. Eller egentligen inte. Den hade bara snabbat på händelseförloppet. Jag sjönk ner i tankar och märkte inte att vi var framme förrän Edward försiktigt la en hand på min axel.

”Vi är framme.” sa han.


Jag spände mig ofrivilligt. Jag visste att Esme och Carlisle inte skulle döma, men det kändes ändå svårt.

”Det kommer gå bra Rose.” sa Edwards kärleksfullt och öppnade dörren. Där innanför stod Carlisle och Esme med munnarna vidöppna. De hade givetvis hört Edward genom dörren. Och nu såg de mig och Edward hand i hand.


”Du och Rosalie?” viskade Esme chockat. Man kunde tro att inget skulle chockera någon av oss men det här var stort för Esme. Hon hade hoppats på oss ända ifrån början.


”Ja.” bekräftade Edward medans jag log så brett att det skulle ha gjort ont i käkarna om jag hade varit mänsklig.


”Men… Hur?” frågade Carlisle förundrat. Han var chockad över att Bella och Emmett var med oss men ville inte ta allt på en gång. Nessie och Jacob var inte här, jag hörde i Carlisles tankar att de var i området och väntade på att bli kallade.


”Berätta du Rose.” tänkte Edward. Han förstod hur gärna jag ville göra det.


”Ja, ni vet ju hur Edward och jag avskydde varandra från första början.” sa jag leende. Carlisle och Esme nickade. Demetri och Jane stod och funderade på sitt, de var inte intresserade.


”Men jag blev kär i honom...” sa jag drömmande. ”Han hörde det förstås i mina tankar men var en gentleman och sa ingenting. Jag antog att han inte besvarade mina känslor eftersom vi bara fortsatte att bråka. Sen en dag insisterade han på att vi skulle jaga tillsammans, vi brukade aldrig göra det så jag blev lite fundersam men jag tänkte inte mer på det. Ja, vi sprang i skogen i jakt på pumor och vi bråkade om något tramsigt precis som vi brukade. Då stannade Edward oss helt plötsligt, tryckte upp mig mot ett träd och kysste mig.” Jag log vid minnet, det gick inte att låta bli.


”Ja, det enda ledde till det andra och ja… Vi gjorde det helt enkelt.” sa jag rättframt. Alice började fnissa. ”Det här hände när jag nästan var två år gammal. Men Edward blev osäker. Han lämnade mig.” Min röst darrade. ”Han lämnade hela familjen ett tag, ni kommer väl ihåg?” Esme och Carlisle nickade.
”Jag hade ingen aning.” viskade Esme.

”Varför berättade ni inte? Ni måste väl ha varit tillsammans i några månader innan Edward…” Carlisles röst dog ut.


”Vi var rädda.” erkände jag utan omsvep.

”Och jag var osäker.” sa Edward skamset. ”Inte på min kärlek till Rosalie, utan på om jag var rätt för henne. Hon förtjänade, förtjänar, det bästa. Så jag stack. Sa aldrig ens hejdå till Rose. Lämnade bara en lapp.” sa Edward plågat. Jag flämtade till. Det var inte så han skrivit det.


”Edward…” sa jag försiktigt och drog fram ett litet plastfodral ur en dold ficka i min klänning. Han såg vad som var i och flämtade till.


”Jag har haft den med mig varje dag sedan dess. Varje dag.” sa jag allvarligt och tog ut den över sjuttio år gamla lappen ut ur sin låda. Den var inte i så bra skick längre fast jag hade läst den så sällan jag bara kunde. Hans handstil var så perfekt. 


Rosalie.

When you read this I am gone. This just was not right and I am sorry.

Please do not let me stop you from having a good life. A good existence.

Forgive me.

Edward.


 “Jag kan inte förstå att du sparade den.” sa Edward överraskat.

”Den har varit min högst skattade ägodel ända sen jag läste den för första gången.” sa jag lågt.

”Jag förstår inte hur jag kunde missa det här i dina tankar.” sa han bittert.

”Jag har hållit mina tankar i schack.” sa jag. ”Jag ville inte att du skulle veta, jag trodde att du inte älskade mig längre. Dessutom gjorde det för ont att tänka på dig. Jag är glad över att du inte fick reda på det här förrän nu.” sa jag.

”Varför då?” frågade Edward förvirrat.

”För om du hade förstått så hade Emmett kanske inte existerat längre. Och vi hade inte haft Ness.” sa jag sorgset.


Jag såg upp på Esme och Carlisle.

”Emmett och Bella har varandra nu. De vill vara en del av familjen.” sa jag och riktade sedan blicken mot Bella.

”Tack Rose.” tänkte Bella tacksamt. Hon kunde inte uttala orden själv. Jag log mot henne.

”Jag och Rosalie vill också vara en del av familjen. Vi måste se till att allt blir så normalt som möjligt för Nessie.” sa Edward.

”Självklart.” sa Carlisle. ”Det gäller er allihop. Men Bella, skulle du kunna förklara… Vad som hände?” frågade Carlisle med ett urskuldande tonfall.


”Givetvis.” sa Bella och berättade för Carlisle, Esme och Edward vad hon berättat för oss andra tidigare.

”Men det förklarar ju allt!” utbrast Esme glatt och gav Bella en kram. ”Jag är så glad att det utvecklade sig såhär bra!”


”Jag med.” sa Emmett. ”Men varför är Jane och Demetri här?” frågade han tveksamt. Jane lyfte blicken.


”Jag är här för att Aro inte älskar mig och Demetri är här för att han vacklade i sin tro på det underbara Volturi och inte längre kan återvända.” sa hon giftigt och blängde på Emmett.

”Åh, jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag frågade.” sa Emmett ironiskt och föll sedan ihop på golvet och skrek av smärta. Jag fick Jane att sluta och jag var förbannad.

”Jane, du kan för helvete inte göra så bara för att någon säger emot dig.” sa jag med ögon som sköt blixtar.


”Varför bryr du dig ens när du svek honom så?” frågade hon. ”Du tillfogade honom betydligt mer smärta än vad jag gjorde.” Jag stirrade sårat på henne och sprang därifrån. Skogarna utanför huset var inte bekanta och jag stannade efter en kort stund. Jag stod för mig själv i några minuter och såg blint in bland granarna. Efter några minuter så hörde jag en person närma sig. Tyngden i stegen gjorde så att jag antog att det var Emmett. Det var det.


”Förlåt att jag dröjde, men jag var tvungen att skälla ut Jane först.” sa han och log sitt obekymrade leende.

”Skadade hon dig inte då?” frågade jag förbluffat.

”Hon vågade nog inte. Alla blev skitarga på henne och jag tror att jag fick henne att skämmas lite.” sa han och flinade.

”Jane – Skämmas?” fnös jag. ”Det är väl ungefär lika troligt som att Carlisle skulle slakta alla på hela sjukhuset.”         

”Hon gjorde det.” sa han och jag trodde honom. Emmett hade nästan aldrig ljugit för mig. Och jag hade ljugit för honom under hela hans existens. Jag grimaserade av smärta. Emmett gav mig en kram men jag stötte bort honom ifrån mig.

”Jag förtjänar inte din vänlighet.” sa jag stelt.

”Rosalie, du sårade mig, sen sårade jag dig. Jag slog för guds skull till dig!” utropade han. ”Jag skulle nog säga att vi ligger lika nu, och kan börja om från början.”


Jag funderade lite på vad han sagt. Det var sant. Jag hade sårat honom, men han hade sårat mig med. Visserligen hade jag sårat honom betydligt mer men om Emmett ville ha fred, vem var jag att neka honom det?


”Okej.” sa jag med ett svagt leende. ”Det vill jag gärna.” sa jag lite gladare. Han gav mig en kram och jag skrattade.

”Ska vi gå tillbaka nu?” frågade Emmett. ”Edward är väldigt orolig.” fortsatte han.

”Ja, jag hör det.” sa jag ledset.

”Just det, gåvan.” sa han neutralt. Trodde han i alla fall.


”Emmett sluta.” sa jag bittert.

”Vadå?” frågade han.

”Jag hör dina tankar vet du.  Det här var inget jag ville ha. Det var inget som kom till av rent önsketänkande.  Det här är tvärt emot vad jag ville ha. Du vet mycket väl att allt jag vill är att bli

mänsklig. Den här gåvan är bara ytterligare ett steg längre bort från det.” sa jag ledset.

”Jag vet. Förlåt mig.” sa Emmett ångerfyllt. Jag nickade.

”Vi får springa tillbaka nu, de tror snart att vi slagit ihjäl varandra.” sa jag och blinkade åt honom. Han började skratta och vi sprang snabbt tillbaka till huset. Dörren stod öppen och vi gick in.


”Wow, båda lever och har sina kroppsdelar på plats. Jag är imponerad.” sa Alice retsamt när vi kom in. Emmett räckte ut tungan åt henne och jag fnissade.


. ”Bella, kan du ta skölden över de andra, jag är trött på att höra tankar.” sa jag och hon gjorde som jag bad.


Jag gick fram till Edward och gav honom en kram. Jag njöt av ögonblicket och jag såg fram emot att vara ensam med honom men jag hade saker att reda upp först. Jane stod borta vid fönstret och jag bestämde mig för att prata med henne. Jag slet mig motvilligt ur Edwards famn och när jag nästan var framme vid henne så ryckte hon till.


”Gå.” sa Jane kort.

”Nej.” sa jag lika kort. ”Du och jag behöver prata.” fortsatte jag lite vänligare. ”Du kan helt enkelt inte säga sådana saker.”

”Försök hindra mig.” sa hon hånfullt och stod fortfarande och

”Du vet att jag kan.  Men jag vill inte. Jag förstår bara inte varför du vill säga sådana saker till mig.” sa jag irriterat. Jane vände sig snabbt mot mig.


”Du har allt.” sa hon argt. ”Du har en familj som älskar dig, du har i princip en dotter såvitt jag förstått och, viktigast av allt. Du har Edward.” Hon såg mig rakt i ögonen. ”Vad har jag? En hög ställning i ett korrupt rättsystem och ingen som älskar mig. Jag har all rätt att vara avundsjuk.”


”Jag skulle byta bort så mycket för att bli mänsklig igen.” viskade jag. ”Det du räknade upp betyder allt för mig, men jag vill så gärna vara mänsklig. Om jag bara dött den natten hade jag kanske fått en ny chans…” Min röst tynade bort. 


Jag kände av en förändring av Carlisles känslor. Skam spred sig i hans kropp.


”Carlisle?” viskade jag frågande.

”Jag är så ledsen.” sa han och såg mig i ögonen. ”Jag trodde… Jag kunde bara inte lämnat dig där. Du var så skadad, det fanns inget annat jag kunde göra.” sa han med rösten fylld av smärta.

”Jag klandrar inte dig för något!” sa jag chockat. ”Hade du lämnat mig för att dö hade du inte varit… Carlisle. Jag klandrar mig själv för att jag inte genomskådade Royce. För att jag var så jävla ytlig att jag inte ens lärde känna honom.” sa jag upprört.


En lättnad spred sig hos Carlisle. En lättnad som var så stark att han måste ha väntat på den väldigt länge.


”Du har haft skuldkänslor över det här länge, eller hur?” frågade jag mörkt och stirrade ner i golvet. Jane var sedan länge glömd.


”Ända sedan det ögonblicket du förstod att du aldrig skulle kunna få egna barn.” sa Carlisle allvarligt. ”Smärtan jag såg i dina ögon då var så intensiv. Aldrig hade jag sett någon lida så.”

”Och jag märkte det inte.” sa jag bittert. ”Jag var för upptagen med mina egna problem att jag inte märkte att min skapare, min far i alla bemärkelser som räknas, hade så otroligt dåligt samvete för något han inte kunde rå på. Jag är ledsen Carlisle.” sa jag och såg upp i hans ögon. ”Det är jag verkligen.”


”Det är okej vännen.” svarade han och log varmt mot mig. Och jag visste att det var sant.


Jag vände mig mot Jane igen. ”Jag är ledsen.” sa jag enkelt. Jane var tyst i flera minuter.

”Jag också.” sa hon motvilligt till slut. Det fanns nog hopp för henne också.


Vi satte oss alla runt ett bord för att ha en samlingspunkt. Jag satt vid huvudändan så att Bella skulle kunna ha skölden över de andra. Ett viktigt samtal skulle börja.



Läs och skriv en konstruktiv kommentar om vad ni tyckte=) Om ni undrar varför jag skrev lappen på engelska var det för att jag i worddokumentet använde Edwards handstil från boken som font. Dessvärre bevarades det inte här i blogginlägget men ni får föreställa er=)


Kramar!

//Marielle=)

Av Sofie - 25 juli 2010 12:15

Nu struntar jag i reglerna jag satt upp kring publicerandet av Roses, nu käner jag för att ladda upp kapitel 7 och då gör jag det!=D Inte klar med kapitel 8 än, men det kommer väl. Börjar bli svårt nu, jag vet inte åt vilket håll jag ska dra storyn.


Enjoy! Snälla skriv en kommentar om ni läser, det betyder verkligen mycket. Tack så jättejättemycket på förhand!


Inte läst de tidigare delarna? Klicka här. Glöm inte att läsa från början, annars förstår ni inget ;)


Kapitel 7


Jag vände mig i panik mot Demetri.

”Snälla, du måste hjälpa oss. Snälla!” sa jag desperat. ”Jag kan hitta dem, men om du hjälper oss går det fortare. Jag behärskar din gåva men jag vet inte hur man använder den. Din erfarenhet kan betyda allt.”


Han ryckte på axlarna. ”Visst, om det nu är till så stor hjälp så.” sa han uttryckslöst. Han brydde sig inte, hans tankar var på andra håll. Han visste att han inte kunde återvända till Volterra nu. Aro skulle se i hans tankar att han tvekat i sin lojalitet och det skulle stå Demetri dyrt. Det skulle förmodligen inte kosta honom livet, han var ju den skickligaste spåraren som gick att få, men det skulle göra tillvaron i Volterra mer olidlig än vad den varit. Jag fastnade i Demetris tankar men försökte att inte lyssna. Skammen av att ofrivilligt tjuvlyssna var något jag var tvungen att vänja mig vid.


Vi började springa.
”Demetri ta täten. Spåra Renesmee, kommer du ihåg henne?” frågade jag kort. Han nickade och sprang förbi mig och Edward, fram i täten.  Jag hörde Edward tänka att han ville springa för fullt till Renesmee.

”Du vet att det är omöjligt Edward. Demetri är den som hittar henne .”

”Jag vet, men det är så frustrerande! Jag måste hinna dit före Bella. Jacobs lukt är så bekant för henne, hon kan spåra dem hur lätt som helst.” tänkte han.

”Om Bella hittar henne först så tänker inte jag, eller någon annan i den här familjen, vila förrens hon är tillbaka med oss. Du vet det.”

 

Edward log mot mig och jag log tillbaka. Det var nästan som förr…


Vi fortsatte att springa igenom det vindlande landskapet.


”Nu är vi nära.” sa Demetri efter ett bra tag. I samma ögonblick kände jag den där vidriga varulvslukten och Nessies underbara doft.  Edward började springa så snabbt han kunde mot doften och till min förvåning kunde jag hänga med i hans tempo. Det var alltså inte bara de ”övernaturliga” gåvorna jag tog till mig.


Sen korsade vi ett annat spår. Bellas och Emmetts. Det var några timmar gammalt dock.
Jag följer det Edward. Se till att Nessie är säker.” Men han svarade mig inte. ”Edward? Hör du mig?” fortfarande inget svar.

”Edward?” frågade jag.

”Ja?” svarade han frånvarande.

”Du hör inte mina tankar längre, eller hur?”


”Nej!” flämtade han.

”Jag ska hitta Bella, det lovar jag.” sa jag hårt och sprang iväg från de andra och började följa Bellas och Emmetts spår. Jag använde inte Demetris gåva, doftspåret var lättare att följa. Jag kom till en liten glänta där de måste ha stannat en stund för efter gläntan var doftspåret väldigt mycket färskt. Det fanns även en svag doft av Nessie och Jacob där. De måste också spåra dem.


 De måste ha hört mig komma och börjat fly. Efter en stund hörde jag dem prata. De sprang, de försökte fly från mig. Men eftersom jag nu var lika snabb som Edward så hann jag ikapp dem fort.


Bella sprang bara några meter framför mig och jag tog språnget och kopplade ett grepp runt henne. Hon fräste och skrek men jag lyckades behålla greppet. Emmett kom springandes tillbaka till henne men jag morrade.

”Ett steg till Emmett, och jag sliter huvudet av henne.”

”Det skulle du aldrig göra Rose.” sa han hårt, men stannade. Jag tryckte bort Bellas sköld ifrån mig och började tänka.

”Edward jag har Bella. Du måste komma hit nu, eller skicka hit någon annan.”

”Vi hittade Nessie och Jacob, vi är på väg mot er nu.”

 

”Det verkar som om du ska få återse din, eller ska jag säga min, dotter.” sa jag hånfullt i Bellas öra. Jag använde Nessies gåva för att visa Bella mina och Nessies lyckliga stunder. Jag visade även ett samtal jag och Ness haft för inte mer än några veckor sen.



Jag och Nessie satt nere vid dammen och bara pratade om allt och ingenting. Det var som vanligt. Helt plötsligt så frågade Ness mig en fråga.

”Varför älskar inte mamma mig längre?” Jag blev helt ställd och visste inte vad jag skulle säga.

”Jag vet inte Ness.” sa jag ärligt. Jag skulle aldrig, aldrig kunna ljuga för henne.”Jag vet inte älskling. Men vet du vad?” Nessie skakade på huvudet. ”Jag älskar dig mest av allt i hela världen.” sa jag och log mot henne. Hon log glatt tillbaka.

 

”Jag älskar dig också mamma.” sa hon och såg in i mina ögon.

 

 

”Sluta.” viskade Bella. ”Jag vet vad du gjorde för så länge sen och det var därför jag inte kunde stå ut med att ens se henne längre.” Mitt grepp om henne blev lite lösare, jag blev så chockad. Hur kunde hon veta? Nu blev en hel del av det hon gjort det senaste mer förståeligt.


Men vi behövde prata om det. Riktigt ordentligt.


Nu kom resten av familjen med Edward i täten fram igenom träden. 


”Edward du stannar här, resten av er, ge er iväg.” sa jag kort. De bara stirrade på mig. ”Jag, Edward, Bella och Emmett behöver prata.” fortsatte jag. Blicken i mina ögon glödde och det var den som fick dem alla att gå. Alla utom Alice.


”Jag vet redan en del.” sa hon. ”Jag tänker vara här som opartisk deltagare och se till så ni inte dödar varandra.” Jag nickade.


”Jag vill höra allt. Ifrån början.” sa Alice. ”Berätta precis ALLT.” Jag nickade. Det förtjänade hon.


”När Carlisle förändrade mig så retade jag mig på Edward ända ifrån början. Vi avskydde varandra rent ut sagt, men stod ändå ut med varandra, för Carlisle och Esmes skull. Men sen…” Jag suckade. ”Blev jag kär i honom. Då var jag nästan två år gammal. Jag försökte undvika honom, så att han inte skulle höra det i mina tankar men det fick förstås inte. Han var en gentleman och sa inget men en dag så insisterade han på att jaga med mig. När vi sprang i skogen i jakt på något ätbart och bråkade om något fånigt precis som vanligt så stannade han mig plötsligt och tryckte upp mig mot ett träd.  Sen sa han att han älskade mig och sen kysste han mig. Sen… Låg vi med varandra där i skogen.” Jag log åt det underbara minnet.


”Sen var det vi, för ett litet tag. Vi hemlighöll det hela för Carlisle och Esme, vi var rädda att de skulle bli besvikna, eller t.o.m arga. Vi var så dumma. Inget kunde glatt dem mer.”


”Sen, bara veckor senare så svek jag Rose.” sa Edward ostadigt. ”Jag blev osäker och lämnade familjen, lämnade henne.”


”Det var då jag hittade dig Emmett. Du låg där, så svårt skadad, och påminde mig något otroligt om min vän Veras son Henry. Du representerade precis allt jag gått miste om och eftersom Edward inte fanns där för mig längre så ville jag att du skulle stanna hos mig. Jag ville ha något som påminde mig om min mänsklighet och jag ville ha någon att dela tortyren med, när Edward var borta. Jag försökte ersätta Edward med någon och jag var självisk nog att förändra dig i ett försök att läka mina sår. Jag är väldigt ledsen för det Emmett. Det är jag verkligen.” sa jag och såg in hans ögon.


”Jag älskade dig. Det gjorde jag verkligen.” sa han lågt.


”Jag älskade dig också. Men inte så som jag älskade Edward.” sa jag med en torr snyftning.


”Vad hände sen?” frågade Alice uppmanande.


”Emmett blev kär i Bella när hon flyttade hit.” sa Edward.

”Det stämmer inte Ed.” sa Emmett argt. ”Jag blev så att säga besatt av henne. Rose var så utseendefixerad och jag var så trött på det efter så många år och in kom du, och var precis allt som Rosalie inte var.” sa han och tog Bellas hand. ”Jag fick Edward till att lova att inte berätta för någon, för jag planerade inte att stjäla dig eller så.”


”Men jag blev förbannad.” sa Edward. ”Han fortsatte att tänka på Bella och precis efter hennes förändring till vampyr berättade jag för honom om mig och Rose.”


”Det var i det ögonblicket jag förstod att jag inte var Rosalies stora kärlek. Och inom mig dog kärleken. Jag kunde inte förstå att hon ljugit för mig.” sa Emmett sorgset. ”När kampen om Renesmee var över berättade jag för Bella om Edward och Rosalie och då fick hon samma insikt som jag hade fått. Vi bestämde oss för att jaga tillsammans och den natten så låg vi med varandra och skapade ett band mellan oss som hjälpte oss att överleva förlusten av våra livs stora kärlekar. Och jag älskar henne. Bella, jag älskar dig.”


”Jag älskar dig med Em. Förlusten av Edward har varit så svår men du hjälpte mig.” sa Bella kärleksfullt.


”Och här står vi nu.” sa Alice lågt.


”Jag är ledsen över hur korkat jag betett mig.” utbrast Bella. ”Jag har känt mig så underlägsen på det mesta i hela mitt liv och när jag var en sådan stor del av avgörandet i kampen om Renesmee blev jag galen i princip. Jag kände mig viktig och antog att jag var så mycket viktigare än vad jag var. Jag är jätteledsen över det. Och jag är så ledsen över att jag svek Renesmee på det viset. Men jag var galen av sorg och varje gång jag såg henne så såg jag Edward. Och jag klarade inte det.” sa hon desperat.


”Bella, ta det lugnt. Jag förlåter dig.” sa jag allvarligt.

”Jag med.” sa Alice. Det blev en paus.

”Jag förlåter dig Bella, om du förlåter mig.” sa Edward lågt.


”Jag förlåter dig Edward. Men jag är ledsen över att det hann gå så här långt.” sa Bella sorgset.

”Jag också.” sa han tankfullt och gick fram till mig.


”Rosalie.” sa han enkelt.

”Edward.” svarade jag honom.


Sen kysste han mig. Det var första gången på över 70 år men det var lika underbart som jag mindes det. Kärleken strömmade inom mig, kärleken som jag kedjat fast i den djupaste vrån av min kropp.


Jag avslutade kyssen och föll in i hans famn. Jag skakade.


”Varför lämnade du mig?” snyftade jag i hans armar. Inga tårar kom, men det gjorde lika ont ändå.

”Förlåt Rose, men jag blev rädd. Jag har ångrat det beslutet så länge. Den dagen jag kom tillbaka och såg dig med Emmett var den vidrigaste dagen i min existens.” mumlade han i mitt hår.


”Varför sa du inget Alice?” frågade jag. ”Både du och Jasper måste ha vetat.”

”Det gjorde vi, men vi bestämde oss för att hålla oss utanför. Ingen av oss ville vara ansvarig för att slita sönder familjen. Snälla förlåt mig Rose.” sa hon bönfallande.

”Såklart jag förlåter dig Alice. Du är ju min syster.”

”Tack.” sa hon med en värme som inte gick att missta sig på. Jag ville gå fram och krama henne men det skulle innebära att jag vore tvungen att slita mig ifrån Edward.


Det ville jag aldrig mer göra.



Så, glöm inte att skriva en liten kommentar=) Som alltid godkänner jag inte kommentarer som har personlig anknytning eller som inte är konstruktiva. Kommentarer såsom "Det här suger"eller "Fyfan vad du är äcklig" godkänner jag helt enkelt inte. (Båda exemplen har förekommit.)


Många kramar!

//Marielle=)

Presentation

Omröstning

vilken är den bästa filmen i Twilight sagan?
 Twilight
 New Moon
 Eclipse
 kan inte välja, alla är lika bra :)

Fråga mig

94 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2011
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Tidigare år

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

esafe

ESafe.se

Gratis Bio

Gratisbio.se

Webfaktura

Öresbud


Skapa flashcards